Bujinkan Budo Vänersborg

25/06/2026

REIHO. BUJINKAN DOJO ROPPO. Rei-hō är det lim som håller samman människorna i en dōjō. Det skapar respekt, struktur och gemensamma förväntningar, så att träningen kan bedrivas på ett tryggt och meningsfullt sätt. Genom rei-hō lär vi oss inte bara hur vi ska bete oss på träningsgolvet, utan också hur vi förhåller oss till varandra som människor. Det är därför rei-hō ofta beskrivs som en del av den tysta kunskapen inom Bujinkan – något som inte främst lärs ut genom ord, utan genom daglig träning, förebilder och erfarenhet.

På samma sätt som rei-hō håller samman människorna inom en enskild dōjō, fungerar Bujinkan Dojo Roppō (武神館道場六宝) som det lim som håller samman Bujinkan som helhet. Oavsett om man tränar i Japan, Sverige, Brasilien eller USA är det dessa s*x skatter som ger oss ett gemensamt språk och en gemensam riktning.

År 2018 formulerade Hatsumi sensei Bujinkan Dōjō Roppō, de s*x skatter som varje utövare bör studera och förstå.

Den första skatten är Kihon Happō Gata, de åtta lärorna som utgör grunden för all budō. Här finns de rörelsemönster, funktionell påverkan och principer som återkommer i allt från obeväpnad kamp till avancerad vapenträning.

Den andra skatten är Sanshin no Kata. Genom dessa former utvecklas biomekanik, timing, balans och rörelseförmåga. Sanshin lär oss hur kraft genereras naturligt genom hela kroppen snarare än genom muskelstyrka ensam.

Den tredje skatten är Mutō Dori. På ytan handlar det om att möta en beväpnad motståndare utan eget vapen, men på ett djupare plan handlar det om att inte vara beroende av något särskilt verktyg eller någon särskild metod. All träning i Bujinkan kan i slutändan ses som en väg mot mutō dori.

Den fjärde skatten är Kūkan • Osaeru – att förstå och kontrollera rummet mellan sig själv och motståndaren. Istället för att möta kraft med kraft lär man sig att påverka situationen genom positionering, timing och kontroll av mellanrummet. Det är här mycket av Bujinkans mer subtila budō börjar ta form.

Den femte skatten är Onna no Goshin-jutsu, självförsvar för kvinnor (vi kallar det även för "Low-Profile Self-Defense"). Här betonas anpassning, timing, list och låg profil framför fysisk styrka. Samtidigt påminner denna skatt om att budō måste fungera för människor med olika kroppstyper, ålder, förutsättningar och livssituationer.

Den sjätte skatten är Kyōdōtai, gemenskapen. Detta är kanske den minst tekniska men samtidigt en av de viktigaste skatterna. Ingen utvecklas ensam. Genom träningen bygger vi relationer, delar erfarenheter och hjälper varandra att växa. Kyōdōtai omfattar inte bara den egna dōjōn utan hela den världsomspännande Bujinkan-familjen.

Tillsammans bildar dessa s*x skatter en gemensam grund för all Bujinkan-träning. De påminner oss om att budō inte bara handlar om teknik, utan också om relationer, ansvar och personlig utveckling.

Om rei-hō är det som håller samman människorna i dōjōn, så är Bujinkan Roppō det som håller samman Bujinkan över hela världen.

24/06/2026

BIKENJUTSU. TEKNISKA TIPS 13. Tänk alltid på flera motståndare!
Ett av de mest återkommande perspektiven i Hatsumi senseis undervisning är att man aldrig ska träna som om det bara finns en motståndare. Många tekniker förklaras utifrån en historisk verklighet där flera angripare kunde finnas samtidigt, men principen är lika relevant som ett sätt att utveckla rätt rörelsemönster och rätt uppmärksamhet.

När man fokuserar all sin uppmärksamhet på en enda person uppstår lätt tunnelseende. Blicken låses fast, kroppen riktas mot ett mål och man riskerar att förlora medvetenheten om vad som händer runt omkring. Därför betonar Hatsumi att man måste kunna se motståndaren utan att fixera sig vid honom. Blicken ska vara mjuk och inkluderande så att hela situationen kan uppfattas samtidigt.

Detta påverkar också hur teknikerna utförs. Om man tränar som om det bara finns en angripare är det lätt att överengagera sig. Man gör stora rörelser, hugger för djupt eller lägger all kraft på att avsluta en enskild motståndare. Men om det finns fler personer i närheten kan sådana rörelser bli ett problem. Medan man återhämtar sig från ett stort hugg kan någon annan redan vara på väg in.

Därför förespråkar Hatsumi sensei korta, effektiva och kontrollerade rörelser som gör det möjligt att fortsätta agera direkt. Målet är inte bara att hantera den person som står framför dig, utan att bevara förmågan att röra dig, orientera dig och anpassa dig till det som händer härnäst.

Samma princip gäller kroppens positionering. Efter varje rörelse bör man sträva efter att hamna i en position där man fortfarande kan se omgivningen, röra sig åt flera håll och möta nya hot om de uppstår. Tekniken avslutas inte när hugget träffar, utan när man fortfarande har kontroll över situationen.

Ur ett träningsperspektiv handlar detta om att utveckla ett bredare situationsmedvetande. Man tränar inte bara för att vinna en duell, utan för att kunna fungera i en föränderlig miljö där förutsättningarna snabbt kan skifta. Det är därför Hatsumi sensei ofta återkommer till att man inte ska fastna vid en teknik, en motståndare eller ett resultat. Det viktigaste är att bevara sin handlingsfrihet.

I grunden handlar principen om samma sak som så mycket annat inom Bujinkan: att inte låta sig fångas av det uppenbara. Den person som står framför dig är kanske inte det enda problemet. Genom att behålla helhetsbilden, undvika tunnelseende och fortsätta röra dig skapar du större möjligheter att hantera det som ännu inte har visat sig.

23/06/2026

BIKENJUTSU. TEKNISKA TIPS 1. Ett av de mest återkommande råden i Hatsumis undervisning om svärdet är att man inte ska försöka hugga med armarna. För många nybörjare känns detta först motsägelsefullt. Om man håller ett svärd i händerna är det naturligt att tro att det är armarna som ska skapa kraften. Men i praktiken leder detta ofta till stela rörelser, sämre timing och ett hugg som blir lätt att läsa för motståndaren.

Istället ska kraften komma från marken genom de nio länkarna. Genom fötternas kontakt med underlaget, benens arbete, höfternas vridning och ryggradens rörelse skapas en sammanhängande kraftöverföring genom hela kroppen. Armarna fungerar då främst som en länk som förmedlar den kraft som redan finns i rörelsen. Svärdet blir en naturlig förlängning av kroppen, snarare än ett verktyg som man försöker manipulera med muskelstyrka.

Detta kan jämföras med att kasta en boll. Om man enbart använder armen blir kastet svagt och ansträngt. När hela kroppen samverkar – fötter, höfter, bål och axel – uppstår däremot både kraft och precision med betydligt mindre ansträngning. På samma sätt fungerar svärdet.

När man försöker "slå" med svärdet uppstår också ett annat problem. Rörelsen börjar ofta i axlarna och armarna, vilket gör att motståndaren lätt kan uppfatta intentionen och reagera i tid. Om rörelsen istället växer fram ur kroppens naturliga förflyttning blir den svårare att läsa och lättare att anpassa efter situationen.
Det innebär inte att armarna är oviktiga. Tvärtom krävs avslappnade och välkoordinerade armar för att kunna styra klingans riktning och känsla. Skillnaden ligger i varifrån rörelsen initieras. Armarna ska inte vara motorn; de ska vara styrningen.

I Bujinkan är detta inte en princip som enbart gäller svärdet. Samma idé återkommer i Kihon Happō, i slagtekniker, grepp och kast. Genom att använda hela kroppen som en sammanhängande enhet kan man skapa större effekt med mindre ansträngning. Det är därför Hatsumi gång på gång återkommer till att man ska använda svärdet som om man inte hade något svärd alls. När kroppen fungerar korrekt följer vapnet med av sig självt.

Att lära sig skära med hela kroppen handlar därför inte bara om att utveckla bättre svärdsteknik. Det handlar om att förstå ett av budōns mest grundläggande budskap: att verklig kraft inte uppstår genom spänning och råstyrka, utan genom struktur, timing och samverkan.

21/06/2026

BIKENJUTSU. KIRI-AGE - KIRI-SAGE - TSUKI. I många moderna träningsformer lärs uppåtgående hugg (kiri-age), nedåtgående hugg (kiri-sage) och stötar (tsuki) ut som separata tekniker. För nybörjaren är detta också nödvändigt. Genom att först träna varje rörelse för sig utvecklas förståelse för kroppsmekanik, klingans linjer, avstånd och grundläggande koordination. Att isolera teknikerna gör det möjligt att bygga en stabil grund.

Men i takt med att förståelsen fördjupas förändras också sättet att träna. På den mer utvecklade nivån – det som i vår pedagogiska modell motsvarar Chūdan-nivån – handlar träningen inte längre om enskilda tekniker, utan om rörelsekedjor. Fokus flyttas från frågan "Hur utför jag denna teknik?" till "Hur fortsätter jag att fungera när situationen förändras?"

Kiri-age kan då användas för att skapa en öppning, störa motståndarens struktur eller påverka hans balans. När motståndaren reagerar uppstår naturligt förutsättningarna för kiri-sage. Om situationen därefter förändras kan rörelsen fortsätta in i ett tsuki, utan att utövaren behöver stanna upp och börja om.

Det viktiga är därför inte att memorera en fast sekvens, utan att förstå hur varje rörelse skapar möjligheter för nästa. Om motståndaren reagerar annorlunda kan ordningen förändras eller någon del helt utelämnas. Rörelsekedjan blir ett sätt att träna kontinuitet och anpassningsförmåga snarare än koreografi.

Hatsumi betonar också att dessa rörelser inte ska utföras med armarna. Kraften ska komma från hela kroppen genom de nio länkarna – från fötternas kontakt med marken, genom knän, höfter och ryggrad, vidare ut genom axlar, armbågar och händer. När kroppen arbetar som en sammanhängande enhet blir övergången mellan kiri-age, kiri-sage och tsuki naturlig och effektiv.

En annan viktig aspekt är att man inte ska fixera sig vid själva hugget. Om svärdet redan befinner sig i kontakt med motståndaren finns det ingen anledning att dra tillbaka det för att börja om. Utövaren uppmuntras istället att fortsätta arbeta utifrån den position som redan finns. På så sätt undviks onödiga rörelser och man bevarar sin handlingsfrihet.

Rörelsekedjan tränar därför flera grundläggande budōprinciper samtidigt: timing, distans, kroppsanvändning och förmågan att anpassa sig till förändringar. Det är också ett konkret exempel på hur svärdsträning i Bujinkan bygger på samma idéer som Kihon Happō och taijutsu i stort. Teknikerna är inte målet i sig; de är verktyg för att förstå principerna bakom rörelsen.

Nybörjaren behöver därför först lära sig att gå innan han eller hon kan springa. Genom att öva kiri-age, kiri-sage och tsuki som isolerade moment utvecklas en teknisk grund. Men i nästa steg behöver dessa delar vävas samman till ett levande flöde. Det är först då som svärdet börjar uttrycka det som Hatsumi återkommer till gång på gång: att kunna förändra sig efter situationen utan att förlora sin handlingsfrihet.

20/06/2026

NINPO TAIJUTSU NO JISSEN. TEZUKA SHIHAN. Reklam för Tezukas DVD som släpps 26 juni.
Texten som flyger förbi i clippet...

"Masaaki Hatsumis Bujinkan Budō – Ninpō Taijutsu no Jissen.
Militärer och säkerhetsproffs från hela världen lär sig metoder som blir en integrerad del av dem.
Det viktigaste av allt är: att överleva."

DVD◎初見良昭の武神館武道【忍法体術の実戦】https://www.hiden-shop.jp/SHOP/tzk1d.html...

18/06/2026

GEKKAN HIDEN #7 2026. TEZUKA SHIHAN. I juli-numret av Gekkan Hiden intervjuas Wataru Tezuka, Bujinkan daishihan och tidigare polis, om hur han ser på Bujinkans pedagogik och vad han själv fått med sig från årtionden av träning under Masaaki Hatsumi Soke.

Artikeln kretsar kring en till synes motsägelsefull idé: grunderna är livsviktiga – men man får inte fastna i dem. Genom begrepp som Shu–Ha–Ri, Kihon Happō och henka beskriver Tezuka hur träningen utvecklas från att noggrant följa formerna till att slutligen kunna agera fritt och naturligt.
Han återkommer flera gånger till Hatsumi senseis ord:

"Om du inte känner till det kan du inte glömma det. Om du inte först äger det kan du inte kasta bort det."

Artikeln ger också en inblick i hur det var att vara uke åt Hatsumi sensei. Enligt Tezuka skiljde sig upplevelsen av Hatsumis teknik fullständigt från hur den såg ut utifrån. Det som syntes med ögonen och det som kändes genom kroppen var ofta två helt olika saker. Genom åratal av ukemi växte en förståelse fram som inte kunde förmedlas enbart genom ord eller observation.

Samtidigt betonar Tezuka att Bujinkan aldrig har haft en helt standardiserad undervisning. Olika generationer fick uppleva olika sidor av Hatsumi senseis budō, och olika shihan uttrycker samma principer på sina egna sätt. Det viktiga är därför inte att kopiera en viss persons rörelser, utan att förstå de principer som ligger bakom dem.

Kanske är det mest slående budskapet ändå att budō ytterst handlar om livet självt. Tezuka menar att grunderna finns för att öka vår förmåga att överleva – inte om tjugo år, utan redan idag. Om vi skulle hamna i fara på vägen hem från träningen borde sannolikheten att klara oss ha ökat, om så bara en aning.

När han sammanfattar kärnan i Bujinkans undervisning landar han i två enkla mål:
• Att kunna överleva, oavsett situation.
• Att kunna leva ett lyckligt liv.

I Hatsumi senseis träning fanns både allvar och glädje. Trots de djupa tekniska och filosofiska resonemangen minns Tezuka framför allt att deltagarna alltid log. Det är också den anda han själv strävar efter att föra vidare.

17/06/2026

BUDO FILOSOFI. MONKEY MIND. SLÄPP TAGET. I Understand? Good. Play! använder Hatsumi sensei begreppet "monkey mind" för att beskriva vår tendens att hålla fast vid sådant som inte längre hjälper oss.

Han berättar om hur man kan fånga en apa genom att lägga något lockande i en kruka med en smal öppning. Apan stoppar in handen och griper tag i föremålet. Problemet är att den knutna handen inte längre går att få ut genom öppningen. För att bli fri behöver apan bara släppa det den håller i – men den vägrar.

På samma sätt kan människor fastna i sina egna föreställningar. Vi håller fast vid planer som inte fungerar, tekniker som inte passar situationen eller gamla vanor som begränsar oss. Ju mer vi försöker tvinga fram det vi redan har bestämt oss för, desto mindre fria blir vi.

Inom budō kan detta visa sig genom att man envist försöker få en viss teknik att fungera, trots att situationen tydligt kräver något annat. Istället för att anpassa sig håller man fast vid sin ursprungliga idé och blir därmed förutsägbar och ineffektiv.

Hatsumi senseis budskap är därför att utveckla förmågan att släppa taget. Om en teknik inte fungerar, gör något annat. Om en strategi inte leder framåt, förändra den. Att kunna anpassa sig kräver ibland att man överger det man först trodde var rätt.

Monkey mind handlar alltså inte bara om tankar eller koncentration. Det handlar om vår benägenhet att klamra oss fast vid det bekanta, även när det hindrar oss från att röra oss vidare.

Den verkliga friheten uppstår när vi kan släppa taget om det som inte längre tjänar oss och istället möta situationen sådan den faktiskt är.

16/06/2026

BIKENJUTSU. IAI. Iaijutsu förknippas ofta med snabba svärdsdrag och kraftfulla hugg, men i de klassiska traditionerna handlar det om något betydligt djupare. Ordet iai (居合) syftar på förmågan att vara närvarande i ögonblicket och kunna reagera direkt när något oväntat sker. Fokus ligger därför inte främst på svärdet, utan på timing, avstånd och förmågan att läsa situationen.

I Bujinkans perspektiv kan iaijutsu förstås som en studie i funktionell påverkan. Målet är inte att orsaka största möjliga skada, utan att påverka motståndarens möjligheter att fortsätta agera. Genom att störa balans, struktur, initiativ eller rörelseförmåga kan man lösa situationen utan att använda mer kraft än nödvändigt.

Det som ofta beskrivs som att "dra svärdet" handlar egentligen om att avlägsna saya, skidan. Svärdet ska redan vara på väg mot rätt plats. Istället för att jaga motståndaren med klingan placerar man den där hans egen rörelse leder honom in i en ogynnsam position. Därför handlar iaijutsu ofta mer om placering än kraft.

Hatsumi sensei betonar också att man ska röra sig som om man inte hade något svärd alls. Om man fastnar i tanken att man måste hugga eller blockera på ett visst sätt blir man låst i formen. Svärdet ska istället följa kroppens naturliga rörelse och uttrycka samma principer som finns i taijutsu.

Träningen utvecklar därför inte bara tekniska färdigheter, utan även ma-ai – förståelsen för avstånd – samt förmågan att förbli lugn och handlingskraftig under press. Man lär sig att uppfatta helheten, anpassa sig till förändringar och använda motståndarens handlingar till sin egen fördel.

Ur ett bredare budōperspektiv handlar iaijutsu alltså inte om att dra ett svärd. Det handlar om att dra fram rätt handling vid rätt tillfälle. Svärdet är bara ett verktyg som gör principerna synliga. När timing, avstånd och närvaro samverkar behövs sällan stora rörelser eller stor kraft. Då räcker det att vara på rätt plats, vid rätt tidpunkt, med rätt avsikt.

15/06/2026

BIKENJUTSU. MUTO DORI. Filmen om ken, tachi och katana (se inlägg från 6 juni) inleder med följande uppmaning:

Gör dig inte beroende av vapen. Då kan du leva fritt.

武器を使おうとせず。
そうすれば
自由に生きられる

Vid första anblick kan detta verka motsägelsefullt inom en tradition som studerar svärd, stavar och andra vapen. Men undervisningen handlar inte om vapnen i sig, utan om vår relation till dem. Det finns en avgörande skillnad mellan att använda ett verktyg och att vara beroende av det.

Den som tror att tryggheten finns i svärdet känner sig osäker när svärdet saknas. Den som förlitar sig på en viss teknik eller strategi riskerar att stå handfallen när omständigheterna förändras. Frihet uppstår därför inte genom att samla fler verktyg, utan genom att inte vara bunden av något av dem.

I Bujinkan studeras vapnen som uttryck för principer. Svärdet lär oss om avstånd och timing, hanbō om struktur och kontroll, och andra vapen om rörelse och anpassning. Det verkliga värdet ligger inte i föremålet utan i förståelsen som utvecklas genom träningen. När principerna har blivit en del av kropp och sinne kan samma idé uttryckas med ett svärd, en pinne, en sten eller den tomma handen.

Detta är den djupare innebörden av mutō dori – att inte vara bunden av yttre hjälpmedel. Vapnet är inte problemet; beroendet av det är det. Man kan bära ett svärd utan att vara beroende av svärdet, använda en teknik utan att bli fånge i tekniken och välja en strategi utan att låsa sig vid den.

Kanske är det detta citatet vill förmedla. Inte att vi ska överge våra verktyg eller sluta utveckla våra färdigheter, utan att vi inte ska låta dem bli våra kryckor. Först när vi förstår principen bakom vapnet kan vi röra oss fritt genom de förändringar som livet ständigt för med sig.

14/06/2026

REIHO. SENSEI – SHIDOSHI – SHIHAN. När man hör titlar som Sensei, Shidōshi eller Shihan är det lätt att tänka på grader, status eller auktoritet. Många förknippar dem med någon som står högre upp i hierarkin och därför förtjänar särskild respekt.
Men i traditionell j*pansk kultur har dessa titlar egentligen aldrig handlat om att vara viktigare än andra.
De handlar om ansvar.

Ordet Sensei (先生) betyder bokstavligen ”den som har gått före”. Det beskriver inte en nivå av överlägsenhet utan en person som har kommit lite längre på vägen och därför har ett ansvar att dela med sig av sina erfarenheter. I Japan används ordet långt utanför budōvärlden och kan syfta på lärare, professorer, läkare, konstnärer, politiker och andra personer vars kunskap och erfarenhet respekteras.

▪️ Inom Bujinkan är Sensei (先生) också den titel som används i det dagliga tilltalet. Oavsett om en instruktör innehar titeln Shidōshi eller Shihan tilltalas personen normalt som Sensei. De mer formella titlarna används sällan i vardagligt tal och är främst till för att beskriva en funktion eller ett ansvar inom organisationen, inte för att skapa sociala avstånd mellan människor.

▪️ Titeln Shidōshi (士道師) markerar att en person har fått utpekad ansvar att undervisa och föra Bujinkans tradition vidare. En Shidōshi förväntas inte bara kunna grundteknikerna, utan också kunna vägleda elever i deras utveckling och hjälpa dem att förstå de principer som ligger bakom träningen.

▪️ Titeln Shihan (師範) innebär ett ännu större ansvar. Traditionellt syftar den på en person som anförtrotts att bevara, representera och föra vidare en tradition över tid. Fokus ligger inte på personlig status utan på förvaltarskap – att säkerställa att Bujinkans s*x skatter (Bujinkan roppo) förs vidare till kommande generationer.

Detta är också anledningen till att titlar historiskt sett inte betraktades som utmärkelser. De var påminnelser om funktion och ansvar.
• En Sensei har funktionen att undervisa.
• En Shidōshi har ansvar för att vägleda elever på vägen.
• En Shihan har ansvar för att bevara och föra vidare traditionen.
Ju större ansvar, desto större krav på karaktär, omdöme och ödmjukhet. Inte desto större privilegier.

Detta speglar en viktig del av rei-hō (礼法). Rei-hō handlar inte om att höja upp sig själv eller skapa en känsla av överlägsenhet. Det handlar om att förstå relationer mellan människor och att visa respekt för dem omkring oss.

Därför är det kanske inte så viktigt vilka titlar någon har. Det viktiga är hur personen lever upp till det ansvar som följer med dem. De bästa lärarna behöver sällan påminna andra om sina titlar. Deras sätt att undervisa, deras sätt att behandla människor och deras sätt att bära sitt ansvar gör det åt dem.