05/07/2026
Dubbelmoralen inom idrotten är större än någon vill erkänna.
Filmklippet härovan är från Pinbackshallen i Märsta och en vänskapsmatch mellan Almtuna IS och KHL laget SKA St:Petersburg i samband med speluppehållet för OS i Sotchi februari 2014.
Har följt diskussionen kring Frölundas Linus Weissbach där han kritiseras hårt för att han skrivit på för just KHL laget SKA St:Petersburg. Jag kan förstå kritiken samtidigt som jag efterlyser konsekvens och som alltid handlar det om moral, ställningstaganden och kraftiga fördömanden av en enskild idrottare. Men som allt annat i Sverige är det mesta illa underbyggt, under perioden 23 februari 2014 till 23 februari 2022 har ca 35-45 Svenska spelare representerat olika KHL klubbar, däremot har KHL klubblag i flera olika länder, så samtliga utgör inte ryska lag det är viktigt att hålla isär.
Den moraliska gränsen kan inte flyttas beroende på vem som granskas. Om spel i KHL efter 2022 ska betraktas som att tjäna "blodspengar", då måste samma princip rimligen gälla från den dag Ryssland inledde annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina 2014. Allt annat är dubbelmoral.
Det är lätt att få intrycket av att historien i Ukraina började den 24 februari 2022. Men så var det inte. Den började inte då, den eskalerade då. Kriget mot Ukraina tog sin början 23 februari 2014 i samband med annekteringen av Krim och striderna i Donbass. Man skulle nästan kunna säga att det började i samma ögonblick som lamporna släcktes, TV-kamerorna packades ihop och den olympiska elden i Sotji hade slocknat. Världens blickar vändes bort – och kort därefter började Ryssland flytta fram sina positioner i Ukraina.
Mitt i detta spelade det ukrainska KHL-laget HC Donbass, med svenska spelare i truppen. Lagets arena i Donetsk sattes i brand när konflikten bröt ut och klubben slogs sönder. De svenska spelarna lämnade klubben och fortsatte sina karriärer en tid efter i andra KHL-klubbar. Ändå hördes inte ett ord från svenska sportjournalister gällande Svenskar i KHL om "blodspengar", "värdegrund" eller moraliskt ansvar. Ingen häxjakt. Ingen drev frågan. Ingen krävde att de skulle lämna KHL eller ställas till svars för sina yrkesval.
Åtta år senare kom tonen att bli en helt annan. Då blev svenska KHL-spelare föremål för massiv kritik och offentliga moralpredikningar. Men om principen är att man inte ska spela i en liga som används som ett verktyg för den ryska staten, varför gällde den inte redan 2014? Om Rysslands agerande var tillräckligt allvarligt 2022 borde det också ha varit tillräckligt allvarligt 2014. Antingen gäller principen från början eller också gör den inte det.
Samma dubbelmoral gick att se under fotbolls-VM i Qatar. Svenska sportjournalister ägnade månader och år, åt att kritisera arrangemanget och ifrågasätta allt från arbetsvillkor till mänskliga rättigheter. Samtidigt var de själva snabba med att ordna ackrediteringar för att kunna bevaka mästerskapet på plats. Svenska medier köpte sändningsrättigheter till ett VM där Sverige inte ens deltog. Om man verkligen ansåg att arrangemanget var moraliskt oförsvarbart hade det varit det perfekta tillfället att avstå. Men det gjorde man inte. I stället fortsatte bevakningen som vanligt samtidigt som enskilda spelare, Zlatan b la och ledare förväntades bära hela det moraliska ansvaret.
Samma mönster syns även på en högre nivå. Europeiska stater fortsatte under lång tid att köpa rysk energi, (vissa gör det fortfarande däribland Storbritannien) samtidigt som enskilda idrottare förväntades fatta beslut som staterna själva inte var beredda att fatta. Det betyder inte att idrottare ska stå över kritik. Men om ekonomiska relationer med en angripare är moraliskt förkastliga måste samma måttstock användas mot alla – stater, företag, medier, förbund och idrottare. Annars är det inte moral. Då är det selektiv indignation.
Det handlar inte om att försvara Ryssland. Tvärtom. Det handlar om att försvara konsekvens. Antingen anser man att Rysslands angrepp på Ukraina började 2014, och då bör samma moraliska bedömning gälla alla som valde att fortsätta verka i KHL från den tidpunkten. Eller också måste man vara ärlig och säga att man själv drog gränsen först 2022. Det som inte håller är att skriva om historien i efterhand och döma människor utifrån principer som man själv inte tillämpade när händelserna faktiskt utspelade sig.
Men i grunden borde vi kanske ställa oss en större fråga: Vad är egentligen idrottens uppgift?
Den moderna olympiska rörelsens grundare, Pierre de Coubertin, såg idrotten som ett verktyg för fred, möten och förståelse mellan människor. Idén var att människor skulle kunna tävla mot varandra även när deras regeringar stod långt ifrån varandra. Idrotten skulle bygga broar där politiken byggde murar.
Det är också därför den olympiska vapenvilan fortfarande har en sådan symbolisk betydelse. Inför varje olympiskt spel uppmanar FN:s medlemsstater världens länder att respektera den olympiska vapenvilan – en modern återupplivning av den antika traditionen om att lägga ner vapnen under spelen. Budskapet är tydligt: även när politiken misslyckas ska idrotten kunna skapa möten mellan människor.
Vi säger ofta att idrotten förenar och förbrödrar. Men om vi verkligen menar det kan vi inte samtidigt kräva att enskilda idrottare ska bära ett moraliskt ansvar som regeringar, företag, medier och internationella organisationer själva inte lever upp till. Idrotten ska aldrig stå över kritik, men den får heller inte reduceras till ett politiskt redskap där principerna ändras beroende på opinionsläge eller vem som råkar stå i rampljuset.
Moral är bara trovärdig när den tillämpas konsekvent. Annars blir den inget annat än ett verktyg för att markera den egna godheten. Och när idrottare förvandlas till syndabockar för ett ansvar som betydligt mäktigare aktörer själva undviker, då har vi lämnat idrottens grundläggande idé bakom oss.
Idrotten är som starkast när den låter människor mötas trots politikens konflikter – inte när den används för att förstärka dem.
