17/06/2026
RAUL KARLSSON, 1955 – 2026
TILL MINNE AV RAUL, inspiratör och utforskare:
"Rolle" var som en virvelvind på mattan. Outtröttlig och intensiv. Ständigt fokuserad.
Mitt första möte med Raul Karlsson hösten-76 var smått omtumlande. Jag var nybörjare och hade Tomas Olsson som min förste lärare (då Ichimura-sensei var i Japan under några månader).
Och att se Raul utföra tekniker under passen på KFUM Borgen imponerade stort. Att han dessutom tog sig tid att träna mjukt, varligt och pedagogiskt med oss som knappt lärt oss att falla gjorde mig glatt förvånad.
- Han kom till dojon ett år efter det att jag börjat träna 1970, berättar Tomas Olsson, instruktör i klubben under mer än 30 års tid.
De båda hade lärt känna varandra genom ishockeyn, där Raul spelade i Almtuna och Tomas vaktade målet i Sirius. Aikidon blev ganska så omgående deras gemensamma bas.
- Han var djupt dedikerad redan från början. Alltid närvarande och målmedveten i sin träning och en naturlig talang, berättar Tomas.
Ett av Tomas starkare minne av Raul var deras gemensamma uppvisning i Paris, vid Internationella Aikidofederationens kongress 1980.
- Sensei bestämde att vi skulle göra en knivuppvisning, och den fick stort utrymme i fransk teve. Ichimura gav oss dessutom med beröm godkänt, vilket inte hörde till vanligheterna.
Raul var den som tränade mest av alla i klubben - redan från början. Han tog till sig allt som Ichimura- sensei sa och gjorde. Raskt blev han förstås också makrobiotiker - som sensei. Balans i kosten mellan yin och yang, mycket råris, alger, umebuchiplommon och miso.
Jag tränade en hel del extra med Raul på lördagar efter min första termin. Koshinage och iriminage i en evighet kändes det som - och en hel del bokken-suburi - minst 500 hugg som avslutning. Sedan bjöd Raul på råris och miso innan det var dags för en öl-runda på studentnationerna.
- Balans mellan yin och yang, hävdade han bestämt med ett garv.
Otaliga är de läger vi rest tillsammans på, både i Sverige och Finland, och även i Frankrike, Tyskland och Polen. Raul tränade förstås alla pass, trots att det ofta inte blev mer än ett par timmars sömn emellanåt för honom. Det fanns ju så mycket kul att göra på kvällarna också.
- Han levde verkligen för sin aikido, där Ichimura-sensei betydde oerhört mycket, berättar Cecilia, som redan tränat några år när Raul började
Det gjorde också att det blev tufft för honom när sensei bestämde sig för att flytta tillbaka till Japan hösten 1986. Då tappade han tyvärr en hel del av sitt välmående och sin energi, och slutade efter hand att komma till dojon.
Dock kom han tillbaka till vårt Budohus på Torbjörns Torg en bit in på 2000-talet. Han blev lite av en inofficiell vaktmästare, där han kombinerade städning med tunga styrkepass på gymmet och många koppar kaffe. En läkande process.
Emellanåt kom han in i dojon och visade hur en riktig koshinage eller iriminage skulle se ut - som om han aldrig hade slutat träna. Och jag blev åter lika imponerad som när jag första gången klev in i dojon på KFUM Borgen för snart 50 år sedan.
Raul - du saknas i våra hjärtan! Vila i frid
/Cenneth Sparby
