14/08/2026
Klockan är precis efter sju tidig kväll. Jag står vid älven strax norr om Älvdalen och byter om för att få en kvälls fiske.
Vinden börjar äntligen mojna efter en riktigt blåsig dag. Regnet som kom när jag körde upp har gjort marken blöt, men dagen har varit solig och varm och det är fortfarande nästan 20 grader varmt nu.
Jag vandrar längs älven och en sak slår mig. Jag varken ser eller hör någon annan. Jag är helt ensam i älven. I Älvdalen. Det är nästan kusligt.
Semestern är slut.
Vattnet i älven är väldigt lågt. Det har varit en torr och varm sommar.
Jag vadar ut bland några stora stenar. Runt omkring bryter stenarna vattnet i små strömmar och virvlar.
Jag ser både små dagsländor och nattsländor som kommer flytande och flygande, och det vakar lite här och där. Efter några flugbyten åker en dagslända modell parachute i storlek 16 på. En Adams, tror jag.
Jag missar två fiskar innan jag ser ett vak närmare mig strax uppströms en sten under ytan. Ett bra kast, en fin drift – och den går upp.
Jag lyfter lugnt spöt.
Den sitter!
Och jäklar vilken fart!
Fisken exploderar!
De första sekunderna är den nästan mer i luften än i vattnet, som en liten raket som skjuter iväg så fort den träffar ytan. Sedan går den ner och börjar kämpa mot strömmen.
Jag drillar den hårt och snabbt och snart ligger den i håven.
Den är inte stor, kanske ett halvkilo.
Djupt guldgul buk, mörk rygg och stora mörka prickar med ljusa ringar runt och med röda inslag ner mot stjärtspolen.
Den är otroligt vacker!
Och där stannar tiden lite.
Sen kommer minnena.
Minnen om taniga ben, tjyvlån av morfars vadarstövlar och en orolig mormor under sena sommarnätter.
Jag minns en blå lite rostig cykel som fick tjänstgöra som fiskecykel från Västäng upp till en bit norr om Månsta.
Jag minns hur jag nästan dygnet runt vigde min tid åt flugfisket under sommarlovet hos mormor och morfar i Älvdalen, och hur jag då helst av allt ville få en av älvens vackra och starka öringar på min fluga.
När jag fäster blicken på den vackra varelsen i håven känns det lite som att vara tillbaka där igen. I Österdalälven tidigt 80-tal med ett flugspö i handen och med en rostig blå cykel liggandes i diket vid älven.
På jakt efter öring.
Några snabba bilder i håven, sen får den simma tillbaka till sin sten.
Jag fiskar vidare tills mörkret kommer.
Vid elvatiden har temperaturen sjunkit till kanske 12–14 grader. Det mörknar på.
Jag går ner längs älven. Det vakar mycket smått men här och där i mörkret hör jag bättre fisk vaka.
Efter tio minuters kamp med tafs, en liten kroköga och pannlampan ger jag upp. Att vara över 50 år och ha ålderssyn och försöka knyta på småflugor i mörker är ingen höjdare.
Muttrande går jag tillbaka till bilen.
Men i bilen på vägen hem är muttrandet borta.
Jag är jättenöjd.
Det blev ingen stor fisk, och ingen kväll med mängder av fisk.
Det blev något bättre.
En liten öring.
Men en stor känsla.
En resa framåt – och samtidigt tillbaka i tiden.
Till en tid när en blå rostig cykel kunde gå hur fort som helst, och när Österdalälvens öringar bestämde dygnets rytm för en tanig liten skånsk pojk på sommarlov i Älvdalen hos mormor och morfar.
