Mest känd är den klassiskt randiga Mölle-baddräkten från 1910. Finns både för honom och henne i de flesta storlekar. "Badlifets historia och dess stolta tradisjon"
”Redan de gamla grekerna…” fick man ofta höra i skolan. Badkulturen är dock betydligt äldre än så. Lika länge som mänsklighetens äldsta civilisationer, har det funnits heligt vatten från hälsobringande källor och mineralrika brunnar. Så även på våra nordliga breddgrader. Under slutet av 1600-talet återupptäcktes denna hedniska tradition och städernas societet började resa ut på landsbygden för att ”dricka brunn”. Kurorter etablerades snabbt vid naturliga källor som Medevi, Ramlösa, Loka, Gustafsberg och andra platser. Den senare låg vid havet, på den svenska västkusten. Driftiga ägare insåg snart att gästerna inte bara kunde av dricka av vattnet, utan det gick utmärkt att bada i också. Först i badkar med uppvärmt havsvatten, där tvagerskor utförde olika behandlingar med tvål, tång och andra medikament. Därifrån var steget inte långt till att bada i havet. Män och kvinnor var för sig. Det första kallbadhuset var fött och ”hafsbad” etablerades snart över hela landet. I städerna byggdes hygieninrättningar och badanstaltar för vanligt folk, medan de mer välbeställda invånarna som präster, officerare och högre tjänstemän besökte de mer kända badorterna som Strömstad, Lysekil, Gustafsberg, Marstrand, Särö, Varberg, och Båstad, som pärlor på en rad, hela vägen ned till Skåneland. Kallbadhusen kompletterades ofta med ett turisthotell, restaurang, musikpaviljong, tennisbana, danssalong och olika sällskapsrum. Förmögna familjer tog med sina ogifta döttrar i passande ålder, och vattnets väl-befinnande blev med tiden mest ett svepskäl för att finns ett lämpligt parti. Under mors överinseende. Populärast var de på den svenska Västkusten, där den salta och ozonrika luften ansågs som hälsobringande. Särskild hög status fick naturligtvis de kur- och badorter som någon kunglighet gästade. Sedan hände något…
Både i Europa och i det kyliga Norden. Den åldrande, puritanska drottning Viktoria, allsmäktig härskare över det Brittiska Imperiet, började dra sina sista andetag. Och den lättsammare Edvardianska tiden eller eran inleddes runt sekelskiftet 1900. Det är dock inte osannolikt att besökarna i Kullabygden, med Mölle längst ut på halvön tjuvstartat, för här var kvinnorna tidiga med att ta av sig sina hucklen, och byta ut sina tunga, tillknäppa dräkter mot lätta klänningar som fladdrade i den ljumna sommarvinden. Männen knäppte upp den översta skjortknappen och kavlade upp ärmarna. Man skrattade högt och började umgås på ett mer avslappnat och naturligt sätt. Först de danska och tyska turisterna, sedan Lundastudenter på utflykt, och till slt även lokalbefolkningen, till prästerskapets stora förtret. Därifrån var steget inte långt till att besökarna började bada i havet. Dels var det gratis, dels var det mycket roligare, än att bada åtskilt bakom kallbadhusets väggar. Män, kvinnor och barn gick som på lämmeltåg ut på klipporna. Populärast var stranden vid Ransvik. Ja, det var så förbaskat trevligt, att till och med de mer välbeställda besökarna lät sig ro eller seglas ut till den populära stranden för att beskåda eller själva prova på denna nymodighet. Lyckligtvis såg fotograf Peter P. Lundh möjligheten att tjäna en krona på turisterna och därmed dokumenterades epokskiftet. Mölle lockade även journalister, fotografer och regissörer. Filmen ”Badlif vid Mölle” blev dock både barnförbjuden och hårt censurerad. Gemensamma bad i det fria, ansågs som ett moralens förfall. Synden kulminerade säsongen 1910, då även män anmodades att använda baddräkt och skyla mer av sina kroppar. Ofta med en randig baddräkt medhavd från modehusen i Berlin eller Köpenhamn. Produktionen i Sverige startade först 1913. Med första världskriget, 1914, avstannade turismen och badandet på Kullaberg, men det var för sent. Från Mölle spred sig detta "syndfulla leverne" över hela riket, och snart kunde varenda människa simma. Efter kriget blev modet snart ett annat, och med andra världskriget var de flesta kallbadhusen borta. Sedan millenniumskiftet upplever den klassiska badkulturen en renässans. Det byggs nya kallbadhus, bastur och moderna spa-anläggningar. De gamla badorterna längs kusten blomstrar och det finns framtidstro. Vi har mycket att lära av vår historia. Men vi kan också låta oss inspireras av den. Ränder gör livet lite roligare;
Stefan Wahlström, Fredrik Hedbrandh och Stefan Docksjö
