30/04/2024
Hej! Det är väl på sin plats med någon form av uppdatering här eftersom jag vet att många följde mig i helgen på 24-timmars-SM och undrar vad som hände. STORT TACK till alla som hört av sig och frågat hur det är (och till er som gjorde det redan på plats i Växjö såklart). Det gör mig så tacksam att det är många som bryr sig även när det inte går som man tänkt!
Målet var (med facit i hand kanske orimligt) högt satt. Jag ville se om det inte bara gick att slå det svenska (och nordiska) rekordet på 272 km som Tobbe Gyllebring slog 2023 utan komma i närheten av (eller över) 300 km. Det skulle kräva ett snittempo på 4.48 min/km inklusive pauser i ett helt dygn. Jag visste att tempot skulle mattas endel på andra halvan av loppet så jag bestämde mig för att gå ut i 4.20-4.30-tempo. Jag höll planen bra initialt. Kände mig lite tung i benen efter några timmar och pulsen var något högre än vanligt i det tempot, men inget alarmerande.
Efter 6h hade jag avverkat 80 km. Nästa 6h-block blev dock lite tuffare och efter 12h hade jag avverkat drygt 151 km. Daniel Westergren som var speaker meddelade publiken att jag hade satt ett nytt svenskt rekord på 12h och jag plingade i rekordbjällran vid varvning. Även om jag hade tappat lite mot min plan som gick mot 300 km låg jag fortfarande väldigt bra till för att ta mig en bra bit över det svenska rekordet. Benen var hela tiden på gränsen till kramp vid detta laget men så länge tempot var hyfsat konstant så funkade det. Jag lyckades få fatt i massör (tillika tävlingsledare) Erik Ahlrot och bestämde att jag skulle ta en 15 min paus efter 100 miles för att se om jag kunde få musklerna lite mer avslappnade. 100 miles passerade jag på 12.54 ungefär, vilket också var kul, för mig veterligen är det bara Elov Olsson och Jonas Buud (två ultralegender) som gjort snabbare tider på 100 miles.
Efter en längre paus på 15 min drog jag igång igen. Då hade det gått dryga 13 timmar. Det var alltså knappt 11 timmar kvar och drygt 11 mil kvar till det svenska rekordet. Eftersom energiintag och vätskeintag hade funkat klockrent hela loppet kände jag att det skulle behöva hända något speciellt om det inte skulle gå.
Men natten var jobbig mentalt. Jag hittade ingen att hänga ihop med i samma tempo, jag lyssnade på musik och min fantastiska support Charlie Gaut och Emelie Eklöf (evigt tacksam) gjorde sitt bästa för att peppa. Jag valde att ta korta pauser för lite pepp som belöning för varje avverkad timme för att orka en till.
Om vi snabbspolar genom natten och till gryningen så låg jag fortfarande i bra fas för svenskt rekord. Efter drygt 19h skrek Daniel Westergren att det skulle krävas 5.52-snitt under resten av loppets timmar för att slå rekordet. Min första tanke var att det "ska inte vara några problem". Vi det laget låg mina kilometertider på mellan 5.30 och 5.45 och jag var tämligen säker på att jag med publikens hjälp skulle kunna öka den farten rejält under sista timmen och avsluta med en mil på under 50 min. Men plötsligt började musklerna kännas värre igen. Och vid nästa kissepaus såg jag att urinet började bli brun-rött (förutom kraftig muskelsmärta är detta det tydligaste tecknet på rhabdomyolys).
Min vätskestatus hade varit toppen hela loppet och jag hade behövt ta kissepauser varannan timme hela vägen vilket är oftare än jag brukar (för att jag ville vara extra noga). Energiintaget hade funkat hela vägen tack vare grymma produkter från Umara. Jag tryckte i mig ännu mer vätska, sprang en halvtimme till även om det muskulärt nu blev ännu jobbigare. Sen en ny kissepaus och det var ännu mörkare. Även om beslutet i det läget, när man har ca 20 km ner till andraplatsen och har drygt 4 timmar till svenskt rekord, kan verka svårt, så var det inte ett svårt beslut att ta. Jag gick två varv på ben som knappt bar mig längre och blev sedan nerbäddad i ett tält av min fantastiska support. Jag visste att det varken skulle bli något rekord eller SM-guld. Men jag visste också att beslutet var rätt och det bästa för min långsiktiga hälsa.
Jag lämnade Växjö med ett tröstpris i form av ett SM-silver. Stort grattis till Tobbe Gyllebring som tog guldet och visade att han fortfarande är Sveriges bästa 24-timmarslöpare. Och till Mikael Gottberg som trots problem längs vägen äntligen tog hem en efterlängtad bronsmedalj. För mig blev det varken guld eller rekord denna gången heller. På slutet med några minuter kvar valde både Tobbe och Micke att stanna hos mig och avsluta loppet i varsin brassestol (se bild). Det kändes som ett fint avslut på ett plågsamt men minnesvärt dygn.
Min stora behållning från VXO Ultrafest i helgen är den fantastiska teamkänslan i mitt ultrateam som både var på plats, supportade, några sprang, och resten följde på distans. Och alla hejarop och pepp från publiken på plats och vänner inför loppet och all omsorg nu dagarna efter. Ingen nämnd men absolut ingen glömd. Jag är så tacksam för allt!
