04/08/2026
🇮🇹 RESAN GENOM ITALIEN 1973 🇮🇹
Utdrag ur Ingemar Bengtssons bok: Dalton racing - till och från.
Det var lång till nästa race ända bort i Jugoslavien om två veckor, men vi skulle ju ändå igenom Italien och tänkte därför se VM-tävlingen på Monza nästkommande helg. Med detta beslut kröp vi in i våra bussar och sov gott. Mercan hade se senaste dagarna varit trög i starten. ”Gusten” misstänkte att startmotorn stal ström, men sortin från Nogaro klarade den av. Kanske bästa att åka in till stan och gå till banken och bärga startpengen resonerade vi. Måndagar betyder mycket stängt i Frankrike fick vi lära oss, till de som inte hade öppet hus räknades Credit Agricole Nogaro. Nå, det finns väl någon öppen utmed vägen trodde vi och styrde ut i den vackra franska landsbygden. Det fanns ingen öppen bank den dagen, vi fortsatte nästan hela natten också och strax innan Monaco drog ”Gusten” ut stoppreglaget för lite sömn. Nästa dag åkte vi genom Monte Carlo och så hur man rustade för det kommande F-loppet på staden gator. Strax anlände ”Dalton”-teamet till tullstationerna i Menton, det skulle bli en prövning. Helt i sin ordning stämplade vi våra Carnet ur Frankrike och åkte fram till den italienska posteringen och visade upp dem. Här nere åker bara turister fick vi veta, lastbilar och godstransporter ska dit upp sa tjänstemannen och pekade på en station några hundra meter högre upp vid stora vägen. Okey inget problem vi åker dit. Där inne vid disken i ett stort tjänsterum stod han, en sliskig typ, civilklädd i en elegant grå kostym. Redan i dörren så vi hur han hånlog och riktigt längtade efter att sätta tänderna i de här långhåriga slarvigt klädda hippietyperna som trodde att man kunde köra in i hans land bara så där. Vi la farm våra papper, tydliga handlingar som talade om på alla språk att man fritt får föra dessa maskiner genom Europas länder. Flinet växte, det kostar pengar också lät han oss förstå. Inga argument räckte och hur lätt är det, vi arga med litet ordförråd, han bara italienska och illvillig. Vi försökte förklara att vi ska bara skulle köra rakt igenom till Jugoslavien, han gick fram till en stor väggkarta och drog fingret runt Italien över Schweiz och Österrike och visade mera tänder. Jag knöt händerna i fickorna, sådana typer är det värsta jag vet och tyvärr kan jag inte dölja det heller. Gick fram två steg och sa på svenska ”Du ska faen inte ha nåra pengar” och så la jag till när vi gick, ”förresten har vi inga heller”. Vi hade totalt glömt bort våra checkar i Credit Agricole och nu var det för sent. Faen vad Du tog i sa ”Gusten”, vad gör vi nu kapten.
Ah, vi kör ner till fähundarna vid stranden igen och säger att vi är campare, jag kunde inte tänkta rationellt i krig. Det var ju urdumt, dels hade vi ju redan varit där och så klart hade ”SliskePelle” ringt och varnat. Ändå gled vi ner och med oskyldig min pekade jag på gardinerna i fönstren och sa camping. Som genom ett trollslag kom fyra tullpoliser utrusande och fingrade på sina vapen, en hade handklovar och skramlade med framför näsan på oss. Jag vet inte hur försvinn låter på italienska, men så tydde vi ordflödet, fick i backen och susade runt kuren. Jag knöt näven åt den övre stationen, kände att han den finklädde stod där med en kikare. Vi befann oss nu i ingenmansland, men ändå Frankrike, parkerade på en sidogata och lät adrenalinet sjunka undan. Köpte en liten lokal karta och planerade för fortsättningen, köra runt var uteslutet. Kartan visade ett antal små serpentinvägar upp i ett bergmassiv som kallades Cole di Tende med att antal gränsövergångar, där borde man kunna ta sig in. Nu fick den gamla Mercan bekänna färg, maken till serpentiner hade inte skådats tidigare, långa sträckor på ettans växel, tungt var vårt lass. Den lömske där nere hade nog inte glömt oss så första och andra övergångsmöjligheten ratade vi, nästa såg för stor ut, men den fjärde tog vi. Med en tur som endast tillfaller dårar finner vi här en liten enmanspostering, gubben i kuren tog passen och nickade vänligt när han fick veta att campare hade letat sig ända hit upp. Det hade blivit sen kväll men efter att ha kommit igenom en tunnel som såg ut att vara byggd på 1500-talet kom vi till en liten bergsby med en öppen restaurang. Den pastarätten och en liten kanna rödvin kommer jag ihåg ännu. Det rådde lite Lady och Lufsen-stämning där vi satt och önskade att den elake hade kunnat se oss. Körde ut ur byn och tog första, men inte bästa parkering, den låg betydligt lägre än vägen men vi var för trötta och nöjda för att bry oss och somnade genast.
Nästa dag efter vår avnjutna frukost såg vi fram mot att komma till Monza, ett ställe för oss som San Siro för ett fotbollsfan. Mercan startade inte, trotjänaren den grönemaljerade dubbelprimusen fanns fortfarande i arsenalen, den pumpades, tändes och fördes in under tråget. Det var kallt här uppe i bergen så vi tänkte att en förvärmning är det som behövs. Under väntetiden satt vi och pratade skit om den välklädde från i går och så spekulerade om helgens race. ”The Flying Finn”, förra årets 250cc-världsmästare, ledde nu VM i både 250cc och 500cc-klassen. Skulle MV Agusta Med Agostini och Read tillåta att bli frånåkta igen på denna klassiska hemmaplan. Vi mindes den magiska startproceduren från Paul Ricard, MV-stjärnorna mot Saarinen och Kanaya på den nya fyrcylidriga Yamahacyklarna. Kanske 20.000 på läktarna som höll andan och det var dödstyst när flaggan föll. Skulle vi få uppleva det igen, kanske, men först måste vi ta oss dig. Förvärmningen hjälpte inte. ”Gusten” var den som begrep sig på, vi får ta i så det smakar blod, sa han, och så hjälper jag till med startmotorn och ettans växel i. Det smakades blod, men vi fick upp ”klumpen” på vägen och där ställde vi den tvärs över så ingen kom förbi utan att hjälpa till. Turligt kom en liten lastbil först och drog igång oss. Framme i Monza träffade vi på det stora gänget igen, dit räknades förstås Kent och Börje, men ”Esso” Gunnarsson, Bo Granath och Kurt-Ivan Carlsson hade också start här. Med våra meriter var det inte ens lönt att tjata, men kompisarna försåg oss med depåbiljetter och vi slog oss ihop med skotten Charlie Dobson, som också var snyltgäst. Vi slog upp ett litet läger i den gröna delen av depån ner mot banans baksida. Atomsfären var speciell på Monza, allt andades racing. Fina motormuseer och historien satt liksom i väggarna.
Träningarna avverkades och söndagen den 20 maj infann sig med vackert väder, spänning låg i lufter. Ingen anade tragedin som låg endast några timmar bort. Jarno, en mycket enkel grabb med en ovalig förmåga att framföra en potent racermaskin, kände sig besvärad av den enorma uppmärksamheten han tilldrog sig och hade smugit sig in till bäste vännen Börje Jansson, där även ”Gusten” och jag satt. Det blev så att de första och enda ord jag växlade med Jarno Saarinen var då, ett par timmar för hans död. Han sa, jag tror jag slutar med det här och kör Motocross i stället. Annars började det bra med Kents vinst i 125cc-klassen och sedan blev han 3:a i 350cc-klassen. I samma klass var jag ute i bandepån och hjälpte Kurt-Ivan och visade skyltar och servade och fick därför en verklig inblick i kommande händelser. I sluter av loppet kom Valter Villa in med en oljedrypande Benellifyra som säker inte var lätthanterlig. Han stannade endast några meter framför mig, kanske visste han inte att han låg på poängplats. Benelli-teamet klappade honom i ryggen och manade på en fortsättning. Han åkte ut igen. Kanske dessa sita varv blev ödesdigra för nästa klass 250cc. Vid den tiden åkte kanske halva startfältet dubbelt 250cc och 350cc och alla var säkert medvetna om förhållandet på banan. Man vädjade om sanering, men tävlingsledningen var stenhård, tidsprogrammet skulle hållas och 250cc-klassen pressades att åka ut.
”Gusten” och jag var ute och såg starten och sprang sedan ner till baksidan av banan där vi hade vårt läger. Det dröjde ovanligt länge, men så kom Dieter Braun och Mario Lega och några till, vi begrep direkt att något förskräckligt hänt. Chas Mortimer hade sin husvagn strax intill oss, han kom in och drog av sig hjälmen och grät öppet. Facit blev att Saarinen och Pasolini omkom, flera andra förare skadades, däribland Börje Jansson. Tävlingarna avbröts omedelbart och spekulationerna satte igång, det varen dyster eftermiddag. Ännu dystrare var det dagen efter när alla förstått omfattningen av olyckan. Polisen hade låst in ett 20-tal motorcyklar och annan utrustning som varit inblandade i olyckan, i ett garage. Nu gick ett par tekniker där och såg viktiga u, en av dem råkade välta Pasolinis hjälm och blod rann ut på golvet. Vi ville komma härifrån. Det fick vi hjälp med av Charlie Dobson som hade en bättre Mercabuss och drog igång oss.”Esso” Gunnarsson stannade kvar, han hade för avsikt att flyga med Börje hem.
Ingemar ”Dalton” Bengtsson
