16/06/2026
Förra veckan fick jag på jobbet höra av en kund något jag aldrig trodde jag skulle få höra. Dessutom fick jag en fråga jag ALDRIG trodde jag skulle svara ja på
”Du ser ut som en löpare. Du springer mycket va?”
Jag fick stanna upp och tänka efter. Jag? Ser jag ut som en löpare?
Men jo visst. Har trots allt tappat något kilo muskler och den där pumpen man får från styrketräningen lyser med sin frånvaro. Visst underhåller jag en hel del med klättringen, men det går inte att jämföra med hur jag brukade träna.
Och springer mycket. Det gör jag ju faktiskt. 40-50 km i veckan blir det i snitt numera. Hemligheten till att kroppen håller ser ni på bild 2.
82% i zon 2 och lägga sitt ego åt sidan. Dvs snacketempo.
Det ska erkännas att det var en svår övergång. Att ”våga” lita på processen när det känns som att jag mest lufsar fram, men nu förstår jag grejen med det.
Det krävs en del planering och tidiga morgnar för att få in kilometrarna. Samt transportlöpning till och från jobb. Det är inte alltid roligt. Jag hoppar inte direkt av glädje när klockan ringer 5.30 för att ge mig ut på en runda. Eller springa till och från Väla. Tråkigare sträcka får man leta efter, men det är alltid värt det.
Jag skriver varje vecka upp när och hur långt jag ska springa och kläder och tillbehör ligger framme när det ska springas tidigt på morgonen. Tröskeln är hög som den är och då gäller det att sänka den så mycket jag kan. Varje mm räknas.
Det är tisdag och jag har fått in 10,8 km so far. Imorgon är det löpning till och från jobb vilket ger mig ytterligare 14 km. Och på torsdag blir det några timmar på berget. Dvs Kullaberg.
Det är för övrigt en morot för mig till att göra de där ”tråkiga” rundorna. Att ha tillräckligt mycket kondition och styrka för att orka med några timmar i vår underbara natur. Där jag trivs allra bäst.
Tänk. Jag är en löpare
