17/06/2026
Finaste Jupiter. Han kom till oss från Holland, en KWPN-häst med nerv under huden och vaksamhet i blicken. Snäll, alltid snäll. Vänlig. Men också lite avstängd, som om en del av honom hade lärt sig att världen var något man skulle hantera snarare än vila i. Enormt rädd om sitt huvud. Försiktig. Svår att fånga i hagen. En häst som gärna höll ett öga på människor, men sällan riktigt lutade sig mot dem.
Livet ville annorlunda än vi tänkt med många olika saker och planeringen för detta året blev på lite annat än häst och vi accepterade livets gång och på grund av det så har Jupiter under det senaste året fått något som många hästar aldrig får. Tid.
Tid att landa. Tid att bara vara häst. Ingen press. Inga krav på prestation. Ingen ständig fråga om nästa mål, nästa start, nästa resultat.
Och idag hände något som kanske för någon utomstående skulle se ut som ingenting alls.
Efter hovslagaren ledde jag ut honom i hagen. Som så många gånger tidigare släppte jag honom lös.
Men han gick inte.
Han stannade kvar.
Han sökte sig närmare. Bad om kli. Kliade tillbaka. Stod stilla när mina händer vandrade över halsen, manken, huvudet, magen, rumpan. Jag kunde röra mig runt honom utan att han behövde flytta sig undan eller hålla koll på varje rörelse. Han stod bara där och tog emot.
Inte träning.
Inte hantering.
Inte prestation.
Bara vänlighet.
Efter en lång morgon sa jag till slut:
“Nu räcker det, Jupiter. Nu ska jag gå in och äta en macka.”
Jag släppte taget och började gå mot grinden.
Då vände han sig om.
Och kom efter.
Inte för att han måste. Inte för att det fanns en grimma. Inte för att jag hade något att erbjuda.
Bara för att han ville.
Som om han sa:
“Lite till. Stanna en stund till.”
Och i den stunden slog det mig som så många gånger de senaste åren hur mycket vi människor missar när vi har för bråttom.
I hästvärlden talar vi gärna om framgång. Om kvalgränser, medaljer, championat och mästerskap. Jag har själv varit där. Jag vet hur fantastiskt det är att tävla, att få stå på de arenorna och jag hoppas få göra det igen tillsammans med Mimmi och hennes fantastiska häst.
Men ju längre jag håller på med hästar, desto mer undrar jag om vi ibland ställer fel fråga.
Vi frågar om hästen presterar.
Vi frågar om den är tillräckligt bra.
Mer sällan frågar vi:
Väljer den mig när den har ett val?
För en häst kan bli en fantastisk atlet utan att känna tillit. Den kan bli en väloljad maskin. Den kan vinna klasser, samla rosetter och göra allt vi ber om.
Men det finns något större än lydnad.
Något större än resultat.
Något större än sporten.
Det är när en häst som inte måste stannar kvar ändå.
När en häst som kan gå väljer att komma närmare.
När år av tålamod plötsligt visar sig i ett enda steg mot dig i en hage.
Det finns inga medaljer för sådana ögonblick.
Ingen prisutdelning.
Ingen applåd.
Men för mig är det svårt att tänka sig en större seger.
Idag vann inte Jupiter och jag någonting.
Idag hittade vi bara lite mer av varandra. 🧡
