14/07/2026
Det finns människor. Och så finns det vi som köper en s.k. journal och tänker: nu j*klar ska det bli förändring på saker och ting. Bra!
Jag är den typen.
Här är mitt hjärta på ett smörgåsbord och alla som noterat mitt namn är bjudna. Bon appetit.
För det är absurda krafter.
Att försöka liksom tämja ett djur som har instinkter genom kontorsmaterial.
På första sidan står det “Mål”.
På sidan två börjar rättegången mot mig själv. Ett drama på bästa sändningstid.
Varför äter jag så här?
Varför tränar jag så dåligt?
Varför sover jag som det vore ett sidequest?
Varför har jag fortfarande samma personlighet trots att jag laddat ner tre appar, köpt magnesium och börjat säga “nervsystem”, ”mitokondrier” och ”zon 2” i samtal med normalisar?
Vi kallar det självförbättring.
Vilket är ett fint praktiskt ord, eftersom “administrativt självförakt med mild wellness-komplex” är svårare att få plats med på en kursplattform.
Det är inte svartvitt såklart:
Att vilja må bättre när förbättringspotential finns är rimligheten själv.
Att träna är bra.
Att äta på ett sätt som gör att eftermiddagen inte känns som ett mindre haveri är bra.
Att sova, promenera, planera och göra saker som hjälper en genom veckan är en definition av hälsosam livsföring.
Men människan kan ta nästan vad som helst som är bra för henne och göra det till ännu ett rum där handlingar ska synas.
Plötsligt är träning inte bara träning.
Den är ett förhör med massor på spel.
Maten är inte bara mat.
Den är bevismaterial.
Sömn är inte bara sömn.
Den är en prestationsrecension från en klocka på handleden, designad av någon som aldrig har vaknat klockan 03:12 och funderat på om hela livet blev fel på grund av ett mail från 2018.
Två personer kan äta exakt samma kycklingsallad.
Den ena äter lunch.
Den andra sitter i en intern domstol under tiden maten konsumeras. Där gurka är bevismaterial och dressingen har kallats in som vittne.
Det syns inte alltid från utsidan saker som detta.
Du kan se disciplinerad ut och samtidigt vara mitt i ett kallt krig mot dig själv.
Du kan gå till gymmet som en person som tar hand om sin kropp, för att du bryr dig om den.
Eller som en person som eskorterar kroppen till förhörsrum nummer tre.
Samma pass, radikalt olika stämningar.
Och den inre rösten blir smartare med åren. Varenda liten atom har kämpat för det.
Nuförtiden säger den sällan: “Jag hatar mig själv…”
Det vore för tydligt. För mycket liksom gammaldags vanilj. För 2004.
Nu säger den:
“Jag vill bara bli mitt bästa jag.”
“Jag behöver bara disciplin.”
“Jag ska bara skärpa till rutinerna.”
“Jag gör det här för min hälsa.”
Ibland stämmer det.
Ibland är det bara skammen som har gått en kurs i bottenmörkrets överlevnadstaktiker.
Det är kanske det mest imponerande med självförbättring.
Den kan få självbestraffning att låta som genuin, kärleksfull, gåva till dig själv.
Den kan ta en människa som är trött, stressad och hungrig på lite vänlighet och ge henne ett kalkylblad där hon kan bevisa, punkt för punkt, varför hon fortfarande ligger efter schemat.
Och ja, skam fungerar.
Absolut.
Skam kan få dig till gymmet. Men det kan också någon som kidnappar dig, eller hur?
Frågan är om det är en långsiktig metod du vill bygga din vardag på.
Dessutom har skam inget avancerat slutmål.
Skam säger bara “lite till”.
Lite mindre.
Lite hårdare.
Lite tidigare.
Lite renare.
Och när du väl kommer fram flyttar den bara skylten.
Fem meter bort.
Det störiga när jag tänker på det är att förändring är en grundförutsättning för att andas.
Kroppen behöver rörelse.
Maten kanske behöver struktur.
Livet kanske har börjat läcka energi genom små hål överallt, som en uppblåsbar madrass på en campingplats där ingen sov bra och alla låtsas vara positiva och därför talar sig varma om det.
Så lösningen är inte att romantisera kaoset när vi av misstag släppte in det.
Kaos har dålig andedräkt.
Men det går att vilja förändras utan att göra sig själv till fienden. Det går att träna utan att misstänkliggöra kroppens variationer.
Det går att äta bättre utan att varje måltid ska vara moraliskt prov på om du är godkänd.
Det går att ha disciplin utan att piska sig själv oigenkännlig.
Kanske börjar det där.
Inte med ännu en perfekt plan.
Inte med ännu en ny version av dig själv.
Utan med den mycket obekväma insikten att den nuvarande versionen är mänsklig.
Med alla sina konstiga impulser, trötta ursäkter, goda intentioner och märkliga beslut i närheten av ett kylskåp efter klockan 21.
För om självförbättring kräver att du hatar personen du är idag, då är det kanske inte förbättring.
Då är det bara ett organiserat sätt att aldrig hitta hem.
