18/10/2021
Kebnekaise - en utmaning som heter duga
Idag är det exakt tre månader sedan vi genomförde toppturen och vårt försök att ta oss till toppen av Kebnekaise. Ni har ju inte fått höra så jättemycket om hur själva vandringen egentligen var så därför tänkte jag (Linus) bjuda på en liten berättelse om själva dagen och hur det kändes. Berättelsen är skriven utifrån mitt perspektiv och min upplevelse så det är möjligt att den inte riktigt speglar exakt hur alla upplevde det i gänget men vi är nog överens om att det är ganska snarlikt.
Trevlig läsning!
Att bestiga berg kräver sin kämparglöd, sitt tålamod och ett jä**ar anamma, men det går. Den 18 juli kl 07.00 började vi vår strapats. Först kändes det ganska lätt, lite stenigt och kuperat men kroppen var ju i relativt gott skick så det gick fint. Efter ca 2 km skulle vi korsa en mindre fors, på stenar utan bro. Efter att ledsagarna Amanda och Frida klurat ut en bra plan för att ta oss över lyckades vi utan att bli blöta, nästan😅
Därefter fortsatte vi genom en lite svårare terräng vilket var mer krävande, både fysiskt och mentalt. Men vi tog oss igenom det tillsammans, vilket är grunden för att det ska fungera..
Efter drygt 4-5 timmars vandring började stigningen uppför märkas ordentligt, bitvis gick det lite smidigare när stenarna var formade som trappor men jag kan säga att det kändes ordentligt, framför allt i låren.
Efter en bit till, lite pauser och irriterande suckar från min sida över hur svårt det ibland var att hitta balansen bland alla små och stora stenar som rullade och rasade så fort man petade på dem, så kom vi upp på bergstoppen strax före Kebnekaise. Härifrån skulle vi ner i den så kallade Kaffedalen och sedan började klättringen upp på toppen på 2100 m.ö.h. Vädret hade hitintills varit stabilt, och när vi kom upp på toppen innan Kaffedalen var det sol men ganska blåsigt. Sedan vände vädret fort, precis som det kan göra i fjällen. På vår väg ner till Kaffedalen drog dimman in och det började ösregna och blåste kallt.
En bit ner fick vi stanna till för att klä på oss mer. Vi hade vid detta laget gått runt sju timmar och vi alla var rätt enade om att en längre matpaus var något vi behövde. Samtidigt blev dimman allt tätare. Vi mötte flera som kom från Kebnekaise-toppen och som berättade att si**en var i princip noll och där var extremt isigt. Här var vi helt enkelt tvungna att bestämma oss för om vi trots allt skulle ge oss upp på toppen eller vända. Då det kändes allt för osäkert att klättra upp på en topp med stup på sidorna i is och dimma fick vi tyvärr bestämma oss för att vända. Tråkigt men säkerheten går före allt och vädret går helt enkelt inte att rå för.
Det var bara att gå uppåt igen mot toppen vi kommit ifrån, väl uppe blev det matpaus och här var vi 1700 m.ö.h vilket vi alla ansåg vara riktigt bra trots allt.
Men, när man väl klättrat upp måste man ju ner. Ner kommer man ju alltid men helst ska det gå säkert till.
Rent mentalt gick vägen ner lite lättare då man fått ett perspektiv på hur långt det är och vad som krävs. Dock va det långt ifrån enkelt. Första biten var extremt brant med rullande stenar som iaf jag ramlade pga ett antal gånger. Tur ryggsäcken var välfylld och tog emot när man landade på rygg. Efter några kämpiga timmar passerade vi en bro över en stor fors vilket kändes som en milstolpe. Härifrån tyckte vi att ”nu är det inte långt kvar…” nädå bara si sådär fyra timmar. Men vi krigade på och hjälpte varandra, inte minst genom att peppa varandra.
Så skulle ju den lilla forsen passeras på stenar igen, och detta gick bra för nästan alla, men någon måste ju bli blöt någon gång, så det var väll min tur att ta den för laget. Jag lyckas givetvis halka och sätta mig ner i det iskalla vattnet och bli blöt i hela baken…😂 tur vi bara hade 2 km kvar😅
Sista biten var bara att bita ihop, benen kändes som spagetti med betongklumpar längst ner och hjärnan var på sparläge. Men med en stark vilja går allt och vi klev in på fjällstationen strax före 22 på kvällen, supertrötta men stolta och nöjda. Totalt hade vi varit ute i 15 timmar.
Detta visar på att med en otrolig vilja och kämparglöd går det att göra mycket. Även om vi inte nådde Kebnekaise-toppen utan fick vända 2 km tidigare gjorde vi en fantastisk insats ändå. Med svett, blod och tårar klarade vi detta, och mycket tack vare våra grymma ledsagare. Utan er hade detta aldrig varit möjligt.
Har man väl gett sig upp en gång och inte kommit hela vägen. Då ska man försöka igen någon gång. Berget står kvar och det ska besegras!
/Linus
