Boost by Eszter

Boost by Eszter Personal growth & reflections ✨
Camino • Mind & body • MTB & Gravel 🚵🏻‍♀️🥾🚴🏻‍♀️🧘🏻‍♀️🏋🏼‍♀️🏃🏾‍♀️🌱🍀💫💃🏻💔❤️‍🩹❤️
Instagram:

🙌 känner du till storyn om den efterlängtade synen av en svängande Butafumeiro i Katedralen i Santiago de Compostella? H...
20/08/2026

🙌 känner du till storyn om den efterlängtade synen av en svängande Butafumeiro i Katedralen i Santiago de Compostella?
Här kommer den;

The Accident — or the Luck — of the Infanta
Many people know what the Botafumeiro is — and for those who don’t, here’s the short version.
It’s a censer, a vessel used to burn incense during Christian services.
Nothing extraordinary in itself.
Except the Botafumeiro is not ordinary.
It’s a giant. It weighs about 60 kilograms, stands 1.80 meters tall, and has been hanging inside the Cathedral of Santiago de Compostela for roughly six centuries.
Because no human can hold such a monster in their hands, it’s suspended from the cathedral’s ceiling by a pulley system installed in 1604 — a mechanism that still works today.
Its dramatic swinging motion is handled by eight specially trained men dressed in red robes, known as tiraboleiros.
The one who starts and stops the swing is called el primero — the first among them.
He’s not the boss (el jefe) and not the leader (el chapo).
He’s simply “the first among equals,” much like Caesar during the triumvirate. Of course, as history shows, Caesar was always a bit more equal than the others — and the same applies to el primero.
The pulley system works remarkably well… except when it doesn’t. Think of it like buying a washing machine: you expect it to break after ten years, but at least it doesn’t weigh 60 kilos or hang 20 meters above your head.
The Botafumeiro, however, has had moments when it broke free from its ropes and flew wherever its metal head wanted to go — even shooting out of the cathedral through the Puerta Platerías without bothering to open the door.
This happened in 1499, 1622, and 1937.
Miraculously, no one was ever hurt — perhaps thanks to the sacred nature of the censer.
The most famous “flight” took place in 1499, when Infanta Catalina of Aragon visited Santiago de Compostela on her way to England, where she was engaged to Arthur, Prince of Wales, son of King Henry VII.
The young infanta came to pray at the tomb of Saint James, hoping to be spared the troubles of marriage.
The Botafumeiro’s dramatic escape through Puerta Platerías didn’t help her much.
Her husband Arthur died only six months after the wedding.
Or maybe it did help her — because seven years later she married Arthur’s brother, who became King Henry VIII.
Or maybe not — because after twenty three years of marriage, Henry divorced her to marry a younger woman.
Her daughter became Mary I, Queen of England and Ireland — better known as Bloody Mary.
And what remains for us today?
A cocktail with the same name, made from vodka, tomato juice, and a few other things.
Pretty cool.
The cocktail, I mean.
Well… and the story too.

16/08/2026

💔❤️‍🩹❤️

16/08/2026

Traditionen - för fjärde gången i mitt liv… för varje gång skalar jag av ett lager av min skyddsmantel… och kommer närmare min innersta stjärna.🌟

Camino FinisterraMÅLGÅNG nr 2. ❤️🙏🏻💪Dag 3 – O Logoso – Finisterra, 28 kmAlbergue Bella Finisterra Eget rum för oss fyra!...
16/08/2026

Camino Finisterra
MÅLGÅNG nr 2. ❤️🙏🏻💪
Dag 3 – O Logoso – Finisterra, 28 km
Albergue Bella Finisterra
Eget rum för oss fyra! Väldigt trevlig Hospitalero/värd!
23 €
Bra stort väl utrustat kök! Och - nära till The Secret Beach!!

“The magic moment with the end of the world” 🌊
Målgång vid 0-km stenen – för fjärde gången för mig!

Vi lämnade O Logoso tidigt på morgonen i gryningen. Restaurangen öppnade redan vid 6-tiden vilket var toppen för att få i sig frukost nr 1.

Alla pilgrimer som sov över där stod i kö till tostadas och café con leche.

Och – för första gången på tre veckor – regnade det lite lätt. Så alla drog på regnskydd, poncho eller regnjacka.

Vi traskade iväg med pannlamporna på och med stora förväntningar om dagen.

Idag skulle valet göras.

Vid vägskälet.

Finisterra vänster.
Muxia höger.

För mig fanns inget annat val än Finisterra.

Men många pilgrimer våndas ända fram till vägskälet över vilket håll de ska våga välja.

Vi kom dit efter någon timme. Här är det också viktigt att veta att om man väljer Finisterra finns det ingenstans att köpa mat eller fylla på vatten på 14 km efter vägskälet.

Så klart finns en kafeteria som skyltar stort:

“WARNING! NO PLACE TO FILL WATER AND FOOD FOR 14 KM!”

Haha.

Vi hade tur. Det var en svalare dag utan stekande sol – än så länge.

Vi tog ett högtidligt foto vid vägskälet och alla fyra var därmed bestämda:

Vi skulle lämna det gamla bakom oss inom typ 6–7 timmar.

Vädret var lite fumligt och regnet upphörde.

Vi splittrades och återförenades om och om igen.

Grusvägar. Mycket upp. Mycket nerför.

Vi passerade den berömda varulven och Anita försökte så klart klättra upp på den.

Men halkade ner…

Jag hittade något mellan varulvens ben – en liten än… 😝

Sen försvann Anita och Sabine långt framför mig.

Vikingo långt bakom mig.

Och vi gick och kämpade med våra sista kilometrar till vägens ände.

Jag hade mer ont i mina sår på fötterna än någonsin. Varje steg blixtrade till i mig.

Jag behövde komma på alla möjliga distraherande tankar och söka knep för att klara mig.

Nu så nära! Nu ska jag inte bryta!

Och jag visste vilken lång nerförsbacke som väntade innan leden går ner till havet vid Cee.

Med mina såriga fötter och ömma fotleder var uppförsbackar min räddning, tro det eller ej.

Men idag blev det mycket nerför.

Och efter Cee uppför igen.

Sen nerför till den vita magiska långa stranden vid Finisterra.

Så jag kämpade.

Gå. Gå. Gå.

Jag kom på en låt:

“Jag går till Finisterra…”

Jag lade upp en liten video där jag sjunger låten. Den blev som ett mantra och hjälpte mig.

Men till och med Vikingo gick om mig idag.

Också haltande.

Till slt kom jag ner till Cee och hittade första bästa café vid vägkanten.

Där satt Vikingo med en kaffe.

Jag slog mig tacksamt ner och beställde stekt ägg i bocadillo och Aquarius.

Orkade bara äta upp hälften. Tog med resten som “lunch”.

Vi gick iväg tillsammans.

Och jag tänkte:

Okej. Nu går vi tillsammans i mål igen. Precis som vid målgången i Santiago.

Lite märkligt att det blir så.

Jag som brukar vara så noggrann med att gå i mål ensam.

Jag brukar vilja sjunka in i mina djupaste mörkaste tankar. De tankar jag önskar få befrielse från vid målgången.

Men denna Camiño gav mig något annat.

Vänner.

En pilgrimfamilj.

Sällskap.

Tillhörighet.

Samhörighet.

Och jag tänker inte kämpa emot längre.

Jag tar tacksamt emot det som blir.

Bara låter det ske.

Och nu skedde det igen.

När smärtan i fötterna och i själen nästan tar över mig helt – då finns vid min sida en vän som kämpar precis som jag.

Med smärtande fötter.

Och själv efter en förlust av ett liv man nästan tog för givet.

Så Vikingo och jag gick resten av vår sista dag till Finisterra tillsammans.

Vi sa inget om det.

Det bara blev så.

Skulle han velat gå själv skulle han sagt till mig. Likaså skulle jag sagt till honom.

Sånt gör man på Camiño.

Alla förstår.

Vi stannade till i en bar vid havet precis innan leden lämnar Cee och börjar klättra upp i bergen igen för att på andra sidan gå ner till den vita stranden i Finisterra.

Vi drack en iskall Clara de Limón.

Och därmed inledde vi firandet av målgången. 🍋

Sen tog vi oss an berget och det fantastiska sista skogspartiet.

Det är magiskt.

Stigen går på slutet nästan rakt mot havet.

Man kan se långt framför sig en liten, liten blå prick först.

Havet.

Som blir större.

Och större.

Och till slt står man där.

På stranden.

Vi kom fram till havet.

Tysta tog vi av oss våra kängor.

Tassade ner till vattnet.

La ner våra ryggsäckar.

Klädde av oss.

Och sakta promenerade vi ut i Atlantens vågor.

Sänkte ner våra kroppar helt under ytan.

Lät vågorna skölja över oss.

Släppte taget om det vi släpat med oss ända dit.

Och sedan dök vi upp ur vattnet.

Rena.
Öppna.
Berörda.
Nyfikna.
Förväntansfulla.

På våra nya liv.

De foton jag lägger upp här och videos separat.

Sen tog vi upp vårt pick och pack och promenerade sakta de sista 2 km till strandens slt – där Finisterra börjar.

Synen av oss var nog märklig.

Men kanske rätt så bekant för alla sol- & badturister.

Två slitna, halvnakna pilgrimer haltandes med skor och kläder i händerna och ryggsäck på.

Och jag gick med mina bandage på fötterna – som lossnade mer och mer i vattnet och mina sår sved av det salta vattnet!

😅🫣🤣

En djupt berörande promenad på 2 km.

Vi såg alla många miljoner snäckor som täcker stranden och vi gick barfota på dessa.

Det känns som att gå på spikmatta.

Som att klämma ur den sista smärtan för att sedan ta emot den ljuva befrielsen…

Vid strandens slt finns duschar.

Så vi tvättade av oss, klädde på oss och gick sedan raka vägen vidare upp till bergets topp.

Till Faro de Finisterra.

Till vägens ände.

Till 0-km stenen.

Då får man gå brant upp 2,5 km till…

Vi visste redan att Anita och Sabine väntade på oss där uppe.

Så kom vi upp till slut.

Jag såg stenen på ungefär 100 meters håll.

Regnet började strula på oss.

Solen gömde sig.

Dimma.

Jag siktade blicken rakt mot stenen och svalde mina tårar.

Jag gick bestämt och struntade i alla hundratals turister som bara fotar sig där som om de hade gjort bedriften.

Jag och Vikingo är pilgrimer.

Vi har gått hundratals kilometer.

Vi har kämpat.

Vi har kommit fram.

Men…

Vi fick stå i kö till stenen.

Kinesiska turister skulle fota sig och ingen brydde sig om att lämna plats åt pilgrimer.

Men om något Camiño har lärt mig är det tålamod.

Och att bara ta saker som de är.

Så vi väntade på vår tur.

Till slt var stenen framför mig.

För fjärde gången.

Alltid i solsken.

Nu i dimma och regn.

Och jag kände inte euforisk glädje.

Jag kände vördnad.

Jag kramade om stenen igen.

La pannan mot den.

Kände den välbekanta, lena kylan som den utstrålar.

Och hörde:

“Välkommen hit igen.
Du gjorde det igen.
Ta vara på det du har upplevt och känt på vägen.
Jag finns här alltid när du behöver.
Kanske en dag i glädje.
En dag i sorg.
Det är livet.”

Sen fotade Vikingo så klart.

Vi gick ner till klipporna bakom och såg ut i det dimmiga intet över Atlanten.

Ord behövdes inte.

Och fanns inte.

Sen gick vi in i fyrens bar och återförenades med vår pilgrimfamilj.



Sedan följde sedvanlig incheckning.

Tvätt.

Bädda sängen.

Middag.

Vi valde att laga mat tillsammans och äta på vårt albergue.

Sen gick vi till en ganska nyöppnad ungersk kafeteria där Anita bjöd oss på magiska bakverk och kaffe!

Bukta och rétes.

Och en norsk bakelse – “Världens godaste” hette den visst…

Jag åt den tveksamt på grund av mina minnen…

❤️

Kvällen skulle tillbringas på Secret Beach med solnedgång.

Traditionen.

Se solen gå ner en sista gång över vårt gamla liv.

Över det vi vill lämna här.

Men…

Det var molnigt.

Vi tog med oss lite vin och fina glas som vi lånade från vårt albergue.

Mina vänner hade aldrig sett Secret Beach. Så för dem var det väldigt spännande och de hade stora förväntningar.

Nu satt vi där tillsammans.

Och väntade på mirakel.

Men det som hände var att medan solen gick ner bakom mörka moln i stora, skummande vågor så skrattade vi och skämtade och var så glada.

Och nej.

Inte på grund av en flaska vin som delades på fyra.

Utan för att vi bara kände oss…

befriade.

Så sa Vikingo plötsligt att det stack upp något bakom mig i sanden.

Jag vände mig och började gräva.

Kände att det var något hårt.

Sen såg jag tidningspapper och något paket.

Grävde ivrigt vidare.

Och så kom det upp ett paket.

Med mitt namn på.

Jag öppnade.

En ungersk bok med poesi.

Och i boken en lång, handskriven text från Vikingo.

Samtidigt fick Anita uppmaningen att också börja gräva i sanden bakom sig.

Ett likadant paket.

Med en personlig text från Vikingo på första sidan.

Alltså finaste Vikingo! ❤️

Han hade upptäckt på den ungerska kafeterian att de sålde böcker.

Inte vilka böcker som helst.

Kvinnan som ägde kafeterian skrev dem själv.

Poesi.

Om livet.

Så han gick tillbaka till kafeterian efter att vi checkat in på albergue och köpte varsin bok till Anita och mig.

Hann skriva personliga texter i dem.

Slå in dem i tidningspapper.

Och gömma dem i sanden på Secret Beach.

Så…

Vi satt där och grät av glädje.

Kärlek i sin enklaste och sannaste form.

Vi behövde ingen tjusig solnedgång.

Vi hade solen och löftet om en ny och bättre framtid redan med oss.

Sen satt vi där ett tag.

Tog bilder.

Och gick en bit bort till de hemliga grottorna där hippiefolket bor.

De hade tänt brasan som lyste magiskt framför grottan.

Halvnakna hippiekvinnor började dansa på stranden i skymningen.

En förförisk dans…

Vikingo ville inte ens gå nära dem.

😂

Sen gick vi nöjda hem och sov i vårt lilla egna fyrbäddsrum på albergue.

Nästa dag skulle vi ha sovmorgon.

Vilodag i Finisterra.

Soligt väder utlovades.

Och jag visste att jag fortfarande hade kvar det jag kom hit för.

Att vänta på stranden på att möta min gamla jag.

Hon skulle komma och möta mig där.

För att berätta hur jag hittar min väg framåt.

Och kanske var det just därför solen inte behövde visa sig den här kvällen.

För ibland väntar man på ett tecken utifrån.

En solnedgång.

Ett mirakel.

Ett svar.

Men kanske är det vi själva som måste vara beredda att se det när det kommer.

Jag hade kommit hela vägen till världens ände för att lämna något bakom mig.

Men kanske handlade det aldrig om att radera det gamla.

Kanske handlar läkningen mer om att kunna stå bredvid sitt gamla liv – se på det, känna allt det som gjorde ont – och ändå välja att gå vidare.

Inte för att man glömt.

Utan för att man äntligen förstått att livet inte tog slt där.

Det var bara en väg som tog slut.

Och framför mig fanns fortfarande havet.

Och en ny väg.

❤️

Fortsättning följer.

14/08/2026

Bad i trollsk sjö o trollsk skog 500 m från Albergue O Logoso ❤️

Camino Finisterra – Dag 2Vila Serio – O Logoso24 kmAlbergue O Logoso ❤️En av mina favorit-albergue!Sov här även 2025 och...
14/08/2026

Camino Finisterra – Dag 2

Vila Serio – O Logoso

24 km

Albergue O Logoso ❤️
En av mina favorit-albergue!

Sov här även 2025 och lärde då känna en så fin peregrina – Kiara från Italien.

17 € och superfräscha rum, dusch, restaurang och kafeteria. Ett enda litet hus mitt i skogen. Dessutom bara 500 meter promenad till en superfin liten sjö och klippor och vattenfall – ibland i alla fall – mitt i skogen.

Förra året orkade jag aldrig gå ner dit.

Men nu ska jag. Med min Camino Family. Så klart.

Pilgrimsmiddag med tre rätter och supergott! Dessutom får kvinnor tydligen en egen halv flaska rött vin… verkar som. Stackars Vikingo fick bara ett glas rött. 😂 Men så klart fick han sen av både mig och Anita.

Dagen var varm och LÅNGSAM. Fast bara 24 km. Gårdagens 34 km satt fortfarande kvar i kroppen.

Och asfalt. Tyvärr ganska mycket asfalt.

Mina såriga fötter värkte något så fruktansvärt att jag ibland verkligen tvivlade på om jag skulle klara mig hela vägen. Det var den här dagen jag bad er om hejarop. Och det betydde så mycket för mig att så många faktiskt hejade på mig. ❤️ Tack!

Nackdelen med att skriva bloggen en vecka senare är att jag verkar ha förlagt minnena från själva vandringen den här dagen. 😂

Jag minns mest att jag inte förstod att vi var på väg till ett albergue som jag redan kände till.

Så när Vikingo, Anita och jag till slut, sent på eftermiddagen, staplade in tillsammans på O Logoso blev jag helt ifrån mig av igenkännandet!

JAG KÄNNER JU DET HÄR STÄLLET!

Hur kunde jag inte komma ihåg att det var HIT vi skulle?!

Så med stora hejarop checkade vi in.

Och jag fick handduk!

LYX!

Frotté! Inte våra tunna och ganska värdelösa lättviktshanddukar. 😂

Dusch. Tvätt. Hänga tvätten på taket. Så mysigt och fint.

Sen tog vi över uteserveringen och beställde genast pilgrimsmiddag. Tre rätter. Rött vin.

Och så var vi igång.

Skrattandes, skojandes, tjattrandes njöt vi i skuggan av god mat och dryck.

Och så sa jag:

”Tänk om Sabine skulle komma här nu plötsligt!”

Vi hade tappat bort henne i Santiago. Hon kom efter oss med ungefär en halv dag på efterkälken och det kändes som att hon aldrig skulle kunna gå ikapp.

Så vi var lite ledsna över att hon inte längre var med oss.

Och då…

Helt plötsligt kommer Sabine glad och raskt gående in på albergue från skogen!

Vi bara SKREK av glädje!!!

Hon också!

Hon hade alltså gått typ 40 km för att försöka komma ikapp oss!

Medan vi nästan dog av våra 24 km…

Och hon var inte ens trött.

Bara hungrig. 😂

Så Camino Family var hel igen!!

Vilken lycka.

Det kändes verkligen som att en pusselbit hade saknats. Nu var alla delar tillbaka och plötsligt blev bilden hel igen.

Det är faktiskt helt ofattbart hur nära man kan komma så olika människor på bara några veckor. Olika åldrar, kön, nationaliteter, personligheter och liv.

Och ändå…

Det känns som att vi är en kropp och själ.

Olika delar som behöver varandra.

Så kvällen blev magisk.

Vi åt och drack och sedan gick vi de där 500 metrarna ner till skogens lilla underverk.

Och det är inte direkt det man längtar efter efter 24 km vandring – att gå ytterligare en kilometer i sandaler. 😂

Men vi gjorde det.

Och vi badade allihop i det iskalla vattnet!

Se bilderna. Jag lägger även upp en video separat.

(Går av någon anledning inte att ladda upp både bilder och video i samma inlägg här.)

På kvällen var vi totalt utslagna.

Vikingo försvann någonstans för att skriva sin dagbok.

Sabine hittade en fransyska som hon kände från Francese, som hon gick innan Primitivo. Hon kommer ha gått ungefär 1900 km när hon är klar!

Anita kände sig hängig och sjuk och gick och la sig tidigt.

Och jag…

Jag satte mig på taket.

Och mindes.

Förra sommaren satt jag på exakt samma plats.

Och hade ett videosamtal med Atle.

Ett samtal som jag fortfarande minns väldigt tydligt.

För O Logoso blev på något sätt en plats där jag stod inför ett val.

Inte bara vilket håll jag skulle gå.

Utan vilket håll jag skulle gå med mitt liv.

2025 hade jag kommit hit med ett hjärta som fortfarande var tveksamt och rädd. Jag hade precis återförenats med Atle för tredje gången och ville så innerligt tro på oss.

Jag hade gjort ett enormt arbete med mig själv. Terapi, anknytning, trauman, Kundalini yoga, breathwork, meditation och alla mina små rutiner för att ta hand om mig själv.

Jag kände mig starkare.

Tryggare.

Och jag ville tro att vi nu kunde bygga något annat tillsammans.

Men någonstans inom mig fanns fortfarande den där lilla rösten.

Tänk om han lämnar mig igen?

Tänk om han inte kan eller vill förändras?

Tänk om jag tappar bort mig själv igen?

Jag hade sparat semester för en lång Camino på fem–sex veckor. Men när vi återförenades började jag återigen anpassa mina planer efter relationen.

Det kändes då som kärlek.

Som kompromiss.

Som att bygga ett gemensamt liv.

Och kanske var det också det.

Men jag ser saker annorlunda nu.

För ibland märker man inte att man håller på att lämna sig själv.

Det sker inte på en gång.

Det sker i små beslut.

Små anpassningar.

Små ”det är väl okej”.

Tills man en dag upptäcker att man står ganska långt ifrån sig själv.

Så jag tänkte mycket under Caminon 2025.

Och när jag kom till O Logoso hände något.

Jag lyssnade på samma musik som jag lyssnar på nu.

Och jag tolkade orden som ett slags budskap:

Let it be.

Sluta kämpa så mycket.

Våga lita på dig själv.

Våga gå tillbaka.

Du är starkare nu.

Och om det inte fungerar kan du sätta ner foten.

Jag blev nästan euforisk.

Jag trodde att jag hade förstått vad Caminon ville säga till mig.

Och nästa morgon skulle jag komma till det berömda vägskälet.

Vänster mot Finisterra.

Höger mot Muxia.

Det finns en gammal tradition och symbolik kring vägarna.

Finisterra först – lämna det gamla bakom dig.

Gå ut i havet och skölj bort det gamla livet.

Sedan vidare till Muxia.

Mot det nya.

Jag hade aldrig gjort just den kombinationen.

En gång hade jag gått raka vägen till Finisterra.

En annan gång hade jag gått Muxia först och sedan Finisterra.

Men aldrig Finisterra → Muxia.

Och 2025 bestämde jag mig för att välja Muxia.

För mig betydde det då:

Jag väljer oss.

Jag väljer att fortsätta med Atle.

Så jag ringde honom från taket på O Logoso och berättade glatt:

”Ja älskling, jag ska välja Muxia!”

Jag trodde att han skulle förstå symboliken.

Bli glad.

Känna att jag valde honom.

Men reaktionen blev något helt annat.

Han blev nästan arg.

”Så du åkte alltså hit utan att veta om du ville vara kvar med mig?”

Och där började ännu ett av våra samtal där jag försökte förklara min rädsla och oro – och slutade med att jag försvarade mig.

Igen.

Jag minns fortfarande den där kvällen.

Och nu satt jag där igen.

På samma tak.

Men med ett helt annat liv.

Och plötsligt kändes det så tydligt.

2025 hade jag stått här och försökt förstå om jag skulle våga välja honom.

2026 satt jag på samma plats och visste att jag måste välja mig.

Och den här gången tänker jag göra om och göra rätt.

Jag ska gå till Finisterra först.

Jag ska lämna det gamla där.

Inte bränna mina kläder – det är numera förbjudet – men kanske symboliskt ändå lämna något där i havet.

Sorgen.

Hoppet som höll mig kvar.

Alla ”tänk om”.

Alla versioner av honom som jag väntat på.

Och framför allt den version av mig själv som trodde att jag måste bli tillräckligt bra, tillräckligt förstående, tillräckligt trygg och tillräckligt tålmodig för att någon annan till slt skulle kunna älska mig på det sätt jag behöver.

Den Eszter vill jag lämna bakom mig.

För kärlek ska inte kräva att jag överger mig själv.

Och sedan ska jag gå vidare.

Till Muxia.

Med Anita, Sabine och Vikingo.

Vi vill alla lämna något tungt bakom oss.

Och vi vill alla våga gå mot något vi ännu inte vet vad det är.

Kanske är det det som är det verkliga nya livet.

Inte att veta exakt vart man ska.

Utan att för första gången våga gå vidare utan att behöva veta.

Och kanske är det precis därför jag behövde komma tillbaka till O Logoso.

Samma tak.

Samma skog.

Samma väg.

Men en helt annan Eszter.

Fortsättning följer… ❤️

“Let Grief Take Up Less Space” 💔❤️‍🩹❤️Written by Eszter on the Camino Primitivo, 2026.Set to music by Anders Wihk / Wihk...
13/08/2026

“Let Grief Take Up Less Space” 💔❤️‍🩹❤️

Written by Eszter on the Camino Primitivo, 2026.
Set to music by Anders Wihk / Wihk Music Production. ❤️

”Sometimes I wonder how he is doing.

If he ever thinks about me.

Or if he already loves someone else.

I know…

I know those thoughts don’t help me.

But they are there anyway.

And I’m trying not to fight them anymore.

I let them come.

And I let them go.

At the same time, I notice something new.

When I laugh with my Camino family…

…the grief doesn’t disappear.

But it moves a little to the side.

It no longer gets to fill the entire room.

And perhaps…

…this is what healing looks like.

Not the grief disappearing.

But life slowly growing bigger around it.

I keep walking.

Step by step.

Not to run away from the grief.

But to give it less space.

And give life a little more.”

Shared with Dropbox

13/08/2026

❤️ Ett så otroligt kärt återseende med min bästa vän Charlotte och picknick-AW vid vår lilla Strålsjö.

Och så plötsligt ”räcker” hon över en gåva till mig…

Min egen text. Den jag skrev i bloggen den 31/7, just dagen då jag gick i mål i Santiago. Texten om min sorg, kärleken och allt det som gjorde så ont.

Men nu… som en låt. ❤️
(Se låttexten längst ner)

Charlottes man Anders har läst min text, blivit berörd av den och skrivit musik till mina ord. Min text som låt. Skapad speciellt till mig av en professionell pianist och kompositör.

Jag satt där på stranden och lyssnade… helt tagen. Och tårarna fick återigen rinna.

Det är svårt att beskriva vad jag kände. Så jag tror faktiskt att Charlottes hemliga videoinspelning säger mer än mina ord kan göra.

Jag kommer också att lägga upp låten här, i sin originalversion, så att ni får höra den.

Tack Anders. 🙏🏻❤️
Och tack Charlotte för att du fångade just det här ögonblicket. ❤️

💔 Eszters låt - 🎶
LÅT SORGEN FÅ MINDRE PLATS

”Jag undrar ibland hur han mår.

Om han någon gång tänker på mig.

Eller om han redan älskar någon annan.

Jag vet…

Jag vet att de tankarna inte hjälper mig.

Men de finns där ändå.

Och jag försöker att inte längre slåss mot dem.

Jag låter dem komma.

Och jag låter dem gå.

Samtidigt märker jag något nytt.

När jag skrattar med min Camino-familj…

…då försvinner inte sorgen.

Men den flyttar sig lite åt sidan.

Den får inte längre ta upp hela rummet.

Och kanske…

…är det just så läkningen ser ut.

Inte att sorgen försvinner.

Utan att livet långsamt växer sig större runt den.

Jag fortsätter gå.

Steg efter steg.

Inte för att springa ifrån sorgen.

Utan för att ge den mindre plats.

Och ge livet lite mer.”

Camino Finisterra- dag 1! 🌱Santiago – Vila Serio, 34 km38 grader… minst.Albergue Casa Vella – 18 €20 € för enkel säng i ...
11/08/2026

Camino Finisterra- dag 1! 🌱

Santiago – Vila Serio, 34 km
38 grader… minst.

Albergue Casa Vella – 18 €
20 € för enkel säng i samma rum.
Pilgrimsmeny – 3 rätter, hemlagad mat och rött vin. 🍷
Ett gammalt mysigt hus med mysig trädgård, hammock mellan träden och solnedgången.

Rummen är mysiga men eluttag saknas lite här och där. Och hospitaleron tvingar oss att lägga ryggsäckarna i stora plastpåsar som prasslar enormt när man försöker smyga ut på småtimmarna… 😅
Dusch och wc – endast en för alla pilgrimer.

Dagen började med gemensam frukost i vårt albergue och Vikingo kom över till oss för att äta. Oftast får man ta hur mycket man vill av frukosten här. Men det är mest energirika men inte särskilt mättande saker… som tyvärr är supergoda. Rostade frallor, sylt, kaffe. Man blir hungrig efter en timme… nåja. Vi njöt och sen gick vi upp till katedralen tillsammans igen för att säga adjö till platsen för denna gång.

En sak är säker. Vi kommer alla återvända hit flera gånger i våra liv!

Inte trodde jag förra sommaren att jag skulle stå här igen – kanske med Atle och våra fina MTB. Men absolut inte med ett ännu mer krossat hjärta…

Vi stod där framför katedralen i morgonsolen, nästan ensamma.

Bad en pilgrim ta bilder på oss alla fyra. Se fina bilderna. Stunden var både rolig och sorglig. Men vi tröstade oss med att vi ju fick en enormt fin målgång och kväll med fyrverkerier – och att vi inte behöver skiljas åt än.

För vi hade bestämt oss för att fortsätta tillsammans till Finisterra.

Anita, Vikingo och Sabine vill även fortsätta till Muxia… jag vet inte än. Min plan var att stanna flera dagar i Finisterra och möta ”mig själv och min gamla jag” på Secret Beach. Sen avsluta min Camino.

Vi började vandra mot Finisterra.

Enligt mig en av de vackraste Caminos med magiska skogar. 98 km. Vi bestämde att dela upp det på två övernattningar och därmed avverka det hela på tre vandringsdagar.

Vilket krävde 34 km dag ett…

I 38 graders värme.

Och med smärtsamma blåsor på båda fötterna.

Jag brukar gå 30 km de flesta dagar till Finisterra, men nu tipsade Vikingo om ett mysigare albergue som låg fyra kilometer längre fram på leden.

Så ok. Det får gå.

Sakta.

Jag kände mig frustrerad för just på denna sträcka till Finisterra brukar jag känna mig igång, van och starkast! Förra året gick jag 46 km sista sträckan! Nu bävar jag för 34…

Vikingo gick också sakta. Dels på grund av sin gigantiska 30 kg-rygga, dels för att även han fått blåsor nu.

Så vi gjorde som vanligt.

Anita går fortast och försvann för det mesta framåt. Jag någonstans i mitten mellan henne och Vikingo.

Sabine bestämde sig för att tillbringa förmiddagen i Santiago i bön i katedralen och sedan komma ikapp oss. Hon kan gå typ 50 km per dag!

Så vi gick och gick.

Fötterna värkte och vi längtade efter en kafeteria för second breakfast! Jag visste att den skulle komma efter ungefär 1,45 timme.

Vi möttes upp där och åt fantastiska tostadas med avokado och stekta ägg! Och kaffe.

Himlen!

Missa inte stället. Det ligger vid en stor korsning och man måste gå av leden åt höger. Skylt finns men lite otydlig.

Sen fortsatte vandringen i hettan. Asfalt och skog omväxlande.

Anita var långt fram. Vi såg henne inte längre.

Jag led fruktansvärt av varje steg. Tappade bort Vikingo någonstans i en backe – jag är ju starkast i backar och då gör det lite mindre ont…

I Negreira kom Vikingo ikapp mig.

Total utmattade och totalt svettiga gick vi lös i en matbutik. Köpte massa lunchmat och lite extra eftersom det är söndag imorgon och då är det mesta stängt.

Vi staplade oss fram några kilometer till tills vi hittade en liten lummig park och en fontän.

Och där satt Anita!

Utmattad.

Så vi åt tillsammans, tog en tupplur i skuggan i 42 graders hetta… och då hade vi 15 km kvar att gå och klockan var redan 15!

Vansinnigt att vara ute i eftermiddagshettan. Normalt är man redan framme vid den här tiden…

Anita upptäckte på Gronze Map en alternativ led som skulle följa en stig i skogen. Lite längre att gå men något nytt för mig – och troligen vackrare.

Så vi valde den vägen.

Omutligt alla markerade skyltar borta.

Men vi hittade.

Och leden/stigen var vacker! Lite vildvuxen.

Vi kom sedan ut på vanliga leden igen – fantastiska skogar och massa minnen för mig.

Här gick jag 2025. Och 2024. Och 2018.

2018 och 2024 med brustet hjärta.

2025 med ett tveksamt, rädd hjärta – för vi skulle återförenas för tredje gången…

Och jag lyssnade på samma musiklista nu som då.

Fast nu hör jag varje ord som om de ramlar rakt in i mig.

Och det gör fruktansvärt ont.

Tårarna sprutade och jag skrek min smärta ut till träden och solen.

Till slt kollapsade jag på marken.

Jag kröp ihop och bara hulkade.

Fullständigt översköljd av känslor.

Och de fick finnas.

Jag tänkte:

Smärta och känslor måste få komma genom mig. Få plats. Och lämna min kropp rent fysiskt.

Istället för att trycka ner dem. Eller bedöva dem. Eller distrahera mig från dem.

Jag vill verkligen gå igenom detta nu.

Jag är så trött på mig själv, mitt eländiga liv och att jag älskar så mycket att jag ger upp mig själv.

Jag är så himla besviken.

Så ledsen.

Och jag känner mig lurad.

Och jag hatar att känna så här!

Jag vill verkligen gå igenom detta nu och förmå mig att acceptera och lägga all smärta, sorg och alla minnen någonstans i minnesbanken där de inte längre får ta min energi.

Och jag är så trött på att älta.

Trött på att känna mig ledsen.

Och fortfarande vänta.

Ja. Fortfarande.

Vänta på att han kanske kommer ångra sig. Inser sin del. Förändras till den mjuka, snälla, inlyssnande fina versionen av sig själv.

Eszter.

Du måste fatta att det aldrig kommer att bli så.

Och att det inte är din uppgift att få honom att läka.

Det är inte din uppgift att få honom att vilja läka.

Jag måste bry mig om mig själv nu.

Min läkning.

Min lycka.

Mitt liv.

Med mig själv.

Inte skynda in i en ny relation för att lindra. Inte lura mig själv. Och inte lura en ny partner.

Och hamna här igen.

Never more.

Så…

Anita kom till min räddning.

Hon skrapade upp mig från marken, kramade om mig och bara fanns där.

Och det var okej att jag bröt ihop.

Det var helt okej att visa mig ofiltrerad för någon som älskar mig villkorslöst.

Hon grät i mina armar dagarna innan.

Nu fick hon hålla mig.

Hulkandes staplade vi oss vidare.

Till slt kom skratten och kärleken tillbaka till oss.

Vi hittade en mysig bar och inväntade Vikingo över en glass.

Vikingo kom haltandes med en liten bukett vilda blommor, omsorgsfullt plockade – till Anita.

Fina Vikingo! ❤️

Sen hade vi bara fyra kilometer kvar.

Och det var de mest plågsamma.

Bara asfalt och sol.

Jag kom på efterkälken bakom dem och kämpade ensam medan de gick tillsammans och skrattade och småpratade.

Och jag kände mig arg.

Kände mig lämnad.

Och jag vet så väl att när det gör ont är det mycket lättare att gå med sällskap och prata. Då gör det mindre ont.

Men jag ville samtidigt inte störa ungdomarna. Jag visste att Vikingo hade lite speciella känslor för Anita… så jag reglerade mina känslor och tänkte att det var okej.

Vi kom fram till slut.

Sedvanlig tvätt. Dusch. Dra på lakanet och engångsöverdraget på kudden.

Sen middag.

Och till slt somnade vi utmattade.

Fast först låg jag en stund i hängmattan i solnedgången.

Två dagar kvar till Finisterra.

Och traditionen…

Som jag ska utföra för fjärde förbannade gången i mitt liv!

Nu borde det funka..?!? 😅

Känslor idag…

Det är något jag börjar förstå på den här Caminon.

Jag har gått så långt och tänkt så mycket på att bli av med sorgen.

Att komma över honom.

Sluta sakna.

Sluta hoppas.

Sluta älta.

Men kanske är det fel mål.

Kanske är målet inte att få bort sorgen.

Kanske är målet att kunna bära den utan att den längre styr mitt liv.

Att kunna säga:

Ja. Jag älskade honom.

Ja. Jag saknar honom.

Ja. Det gjorde fruktansvärt ont att bli lämnad.

Ja. En del av mig önskar fortfarande att det hade blivit vi.

Och samtidigt:

Jag väljer mig.

Inte för att kärleken försvinner.

Utan för att jag inte längre vill förlora mig själv i den.

Kanske är det det jag egentligen behöver lämna efter mig här på vägen till Finisterra.

Inte Atle.

Inte minnena.

Inte kärleken.

Utan den version av Eszter som trodde att hon måste kämpa, vänta, hoppas och anpassa sig tillräckligt mycket för att någon annan till slt skulle välja henne.

Den Eszter behöver få vila.

För jag vill inte längre bli vald till priset av mig själv.

Jag vill kunna älska någon djupt och fortfarande stå kvar i mig själv.

Och kanske är det just det som ”läkningen” betyder.

Inte att hjärtat blir tomt.

Utan att det blir större.

Så att kärleken får finnas där – men jag också får finnas där.

Hela jag.

Ofiltrerad.

Sprallig.

Stark.

Känslig.

Impulsiv.

Djup.

Skrattande.

Gråtande.

Och alldeles, alldeles min egen.

Fortsättning följer. ❤️

Adresse

Trysil
2420

Nettsted

Varslinger

Vær den første som vet og la oss sende deg en e-post når Boost by Eszter legger inn nyheter og kampanjer. Din e-postadresse vil ikke bli brukt til noe annet formål, og du kan når som helst melde deg av.

Kontakt Bedriften

Send en melding til Boost by Eszter:

Snarveier

Del