20 år utmattad

13/04/2026

10/11/2020

spelade på för sista gången för några år sedan och jag var där; en pjäs som jag läst flera gånger, och till och med analyserat i två olika universitetskurser. Ändå, när Svens Lear kommer bärande på sin mördade dotter Cordelia, som jag ju vet är slutscenen, drabbade det mig så att jag satt och grät långt efter att applåderna tystnat. , tack för att vi fick låna din pappa. 💜

04/11/2020

Såna här små aforismer översvämmas man av när man följer hashtag och massvis med folk brukar hojta uppmuntrande att ”precis så är det för mig”. Och jag känner ALDRIG så. Det vore så enkelt om min sjukdom berodde på saker jag själv valt. Då skulle det ju bara vara att sluta med dem. Men för mig är det inte så. Jag är sjuk av extern stress utanför min kontroll. Och jag vet faktiskt inte hur det skulle gå till att inte låta sig påverkas av att hindras att träffa sina barn, att förbjudas av deras mödrar att vara förälder.

13/10/2020

Jag får bara träffa läkaren en halvtimme i halvåret och fick en ny för ett halvår sedan.

Hon har bildat sig en uppfattning om mig genom att läsa journalen där jag haft fel diagnos (”depression” och ”bipolär”) i arton år.

Nu har hon fått för sig att skicka mig på ”utredning” om asperger – som redan avfärdats minst två gånger tidigare i min sjukdomshistoria, och som inte bidrar ett dugg till att göra mig friskare, och trots att den förklaring jag har till min sjukdom är mycket mer logisk.

Jag får alltså ingen vård, ingen terapi, ingen hjälp med stressreduktion för att läkaren (som är en kvinna) ”killgissar” på en diagnos jag uppenbarligen inte har och som även om jag hade den inte skulle hjälpa mig ett skvatt. 😳🙄

04/10/2020

En stor och en liten. Och bakduken var min pappas.

25/09/2020

Jag hade tänkt att jag skulle ta hand om äpplena och göra mos men det har inte gått att göra nåt idag. Uppenbarligen har sinnesrörelsen från de två senaste dygnen tagit ut sin rätt – och kanske att jag var så upprymd att jag gick till gymmet och tog i mer än på väldigt länge. Både huvet och resten av kroppen har varit mos hela dagen. Och varken kaffe, tupplur, sötsaker eller ägg-och-bacon har hjälpt.

24/09/2020

Idag firade jag med finfika. Det var värt en liten ceremoni, det som hände igår. Jag lyckades nämligen få något gjort som kan vara början på slutet till 23 år av smärta och lidande. Jag har haft ett leende i hela ansiktet flera gånger senaste dygnet utan att känna rädslan för att jag kanske skulle le i onödan. Jag har också bölat ögonen ut mig helt ohejdat upprepade gånger. Två decennier av uppdämd smärta och ångest rinner nerför kinderna. Lättnad börjar skönjas.

22/09/2020

Jag lagade mat idag på tomater och bönor som datumet gått ut på för länge sedan. Med Tony Chachere’s cajun seasoning blev det bra bit i grytan. Och långkok i loppisfyndets gjutjärn är trevligt.

Ännu trevligare var den korta pratstund jag fick med en vän, en vän som vet att jag mår dåligt och vet hur det är. Så inga förklaringar behövs. Rakt på det konstruktiva bara.

Och ÄNTLIGEN har jag hittat en person som tycker att det är självklart och naturligt att jag fungerar som jag gör. Jag har under de senaste månaderna grävt mer och mer i mig själv och hittat stora skillnader i hur jag fungerar och hur de råd som självhjälpsböcker och självhjälpsgurus förutsätter att man fungerar.

Och jag förstår nu varför KBT aldrig kommer att funka för mig. Mina tankar är inte som de flesta andras. Men exakt som min väns. Tankarna är aldrig verbala. De är bilder. Och de kan komma plötsligt av något som ger en association. Och de kan komma från hela livet. Ett traumatiskt minne, ett styng av ”där borde jag handlat annorlunda” slår på stresshormonerna utan att jag har någon förvarning.

Min vän vet inte hur värdefullt det korta samtalet var. Jag vet det knappt själv.

22/09/2020

Idag är det min dotters födelsedag. Jag mår alltid sämre vid födelsedagarna och jul, strategiskt utspridda varje kvartal. Det där med att båda mödrarna till mina tre barn vägrat/vägrar att låta mina barn träffa mig är det som gjort mig sjuk i de senaste tjugo åren. Eftersom barnen hindras från att ens höra av sig till mig, än mindre tillåts göra nåt gulligt för mig, får jag göra det själv. Den här muggen köpte jag idag på loppis och tänker ha och låtsas att jag fått den av nåt av barnen.

20/09/2020

Ibland är matlagning terapeutiskt. Ibland orkar jag inte alls. Jag köpte körsbärstomater med kort datum och nedsatt pris förra veckan. Har inte orkat göra nåt med dem förrän nu, efter att ha handlat vitlök, basilika och paprika. Alla klyftorna från en liten vitlök, skivade, i lagom varm olivolja med rejält med grov svartpeppar i botten. Pärstompen gjorde mos av de i eget spad kokta tomaterna, och lite pastavattnet gjorde det såsigt. Det blev gott. 😊👍🏼

24/09/2019

Solnedgången kvällen efter höstdagjämningen. Som säger, every year is getting shorter, så såna här vemodiga ögonblick kommer oftare. Ögonblick när Hemingway och Pink Floyd citerar saker om fåfängligheters fåfänglighet och inget känns meningsfullt. Det tog mig tjugo år att hitta rätt diagnos (som min läkare fortfarande inte har accepterat fullt ut), fem års sjukskrivning den här gången utan förbättring – snarare konstant försämring – och ingen som skulle kunna hjälpa mig vill. Stressen som gör mig sjuk kontrolleras av min exfru och av . Ingen av dem erkänner sin del i att de gör mig sjuk, och ingen av dem har intresse av att hjälpa mig bli frisk. Så vad nytta har jag av de ansträngningar jag gör? Ingen. Ock solen har sin gång, the sun is the same in a relative way… Det tog tjugotvå år av okunskap och fel diagnos att bli så här sjuk. Även om jag börjar tillfriskna nu lär det väl ta ytterligare tjugotvå år att bli frisk. Och jag har tjugotvå år kvar till den ålder då männen i min familj har dött. Så vad är poängen?