15/07/2022
Det är fint och lite märkligt att för första gången återvända till en plats där vi har varit med Embla tidigare. Förra gången i a Coruña hade vi precis korsat Biscaya, första överseglingen längre än 36 timmar, och det känns som igår men också som att vi bara var barn då. Som att det var en annan tid i livet, trots att det bara är knappt ett år sedan. Någon frågade för ett tag sedan om den här resan har förändrat oss, och våra svar handlade först om de mest påtagliga förändringarna, de som ofrånkomligen sätts igång av att lyftas ut ur sitt vardagsliv och av att möta andra som har gjort detsamma (seglingscommunitiet förtjänar en helt egen appreciation post,så den tar vi en annan gång). Men när de första svaren hade runnit ur oss kom där något mer: tillit,stolthet,kanske förundran. För två hopplöst ohändiga akademiker som knappt hade någon erfarenhet av varken segling eller båtfix (iallafall om man inte räknar all tid som Emilia tillbringade på båt mellan 5 och 7 års ålder, då hon mest simmade runt båten och läste barnens bibel) så kändes projektet ”rusta upp och ta liten 70talsbåt fram och tillbaka över ocean”, stundtals helt oöverstigligt: inte bara skulle vi behöva lära oss tillräckligt för att kunna segla båten genom en storm på Atlanten, utan också för att kunna vara stand-in mekaniker, elektriker, båtbyggare, riggare, snickare, vvs-are, segelmakare,läkare och ni vet, resten. Vi har lärt oss saker varje dag, och har oftast känt att vi kan tillräckligt men aldrig känt att vi kan nog. Ganska ofta har folk undrat OM VI ALDRIG TÄNKER PÅ ALLT SOM SKULLE KUNNA GÅ ÅT HE***TE?!? ”Johodå, visst gör vi det”, säger vi, ”ofta och mycket!” Men trots att det finns mycket i världen att vara rädd för, får vi inte glömma vad det är som faktiskt ger oss makt över vårt eget liv: att göra skit som känns stort och att göra den skiten för egen maskin, oavsett om det råkar vara att köra en buss med kläder till Ukraina, be om hjälp, säga ifrån, engagera sig mot klimatkrisen eller segla över Atlanten. Vi behöver helt enkelt fortsätta påminna oss om att det mest effektiva sättet att få livet att växa är att göra skit som gör en livrädd och märka att man klarar av det.