30/08/2026
Innan vi börjar så finns det en sak jag måste berätta. Något som jag hoppas att du kan acceptera.
Jag hejar på Färjestad.
Okej?
Okej.
Visst, jag har inte sett en enda match sedan SM-finalen 1998 – men mitt hjärta slår ändå lila.
Förutom idag.
För vad fan, norrmännen har redan spöat oss i VM-hockey och fotbolls-VM.
Nog är väl nog och därför slog mitt hjärta för dagen blått och vitt.
Under eld och ljusshow gled sedan spelarna in, Leksand till jubel och Frisk Asker till burop.
Dags för nedsläpp i Hitachi Arena.
Det var en jämn första period. Leksand hade mer puck och fler chanser men Asker var ändå närmast med två skott som rungade i stolpen.
0-0 vid paus.
Jag satt förresten på pressläktaren. Där fanns värme, stolar och en vänlig man som hette Leo.
Han bjöd på kaffe.
Är han inte klok, rentav galen, tänkte jag och tittade på klockan… Hon är ju efter tre.
”Nej tack”, svarade jag artigt - samtidigt som andra perioden blåstes igång.
Och nu blixtrade det till, i alla fall när Smedjebacksfostrade Martin Karlsson styrde in 1-0 till Leksand.
Fler blixtrar blev det dock inte. Istället fumligt och långsamt spel som skrek försäsong.
Det var ett sömnpiller. Ett piller som jag tydligen hade svalt, för nu kom gäspningarna.
Efter den fjärde på kort tid bestämde jag mig:
Äh vad fan, jag tar väl lite kaffe. YOLO som ungdomarna säger.
(Hej mamma. YOLO betyder You Only Live Once)
Koffeinet hjälpte, både mot gäspningarna och den sömndruckna hockeymatchen, för i slutet på tredje blev det mer energi.
Spelet böljade, tacklingarna ekade och en ensam norrman i bortaklacken vrålade högst av alla.
”Skyt, Asker! Skyt på noe! Hva som helst!”
Eller nåt sånt.
Men Asker fick inte in den. Inte ens när de plockade målvakten för att satsa allt framåt. Istället kunde Leksand raka in den i öppen kasse.
2-0 till Sverige - och matchen, den var slut.
Matchens lirare: Leksands målis Tamm och Askers målis Dressman.
P.S.
Natten blev sömnlös.
Kaffe efter tre.
Vilken jävla idé.
Christoffer Mandell, Hanzons Dagblad
FOTO: Maja Alander
